Konsertrecensioner

Nick Cave på Chinateatern, Stockholm

Publicerat 2009-10-21 14:35

Foto: Pauline Benthede En kväll med Nick Cave.

Skriv ut Tipsa Textstorlek

3 kommentarer
0 Bloggar

Musikrecension

Artist: Nick Cave
http://www.dn.se/kultur-noje/konsertrecensioner/nick-cave-pa-chinateatern-stockholm-1.979282
Verk: An evening of reading, music and conversation
Plats: Chinateatern, Stockholm

Konsertrecensioner

Alla ska veta att detta inte är en konsert, därför är kvällen rubricerad som en afton av läsning, musik och konversation. Nick Cave har just kommit ut med en roman, sin andra, och det är den som är i fokus för tillfället. Den som säljs i foajén, bara den han vill prata om i intervjuer.

Icke desto mindre sålde Chinateatern ut på ett ögonblick – Nick Cave brukar spela på större ställen – och publiken tycks dominerad av folk som har sett honom förr, gärna många gånger.

Initialt är det också svårt att veta vad man ska vänta sig. Vag musik spelar i salongen, tiden går. Warren Ellis kommer in och pillar med något, och går ut igen. Efter någon halvtimme startar en gammaldags reklamfilm om försäljningsyrket – som händelsvis också är huvudpersonens i romanen ”The death of Bunny Munro”.

Så kommer Nick Cave in och börjar läsa om denne Bunny Munro. Om hans flickskådande på stranden, hans fantasier kring Kylie Minogue och hur han runkar i en strumpa i sin bil.

Det är den första av bara tre läsningar, inte längre än vanliga låtar. Och den utlovade konversationen består av att Nick Cave undrar om vi vill fråga något, för att sen svara rätt oengagerat på de flesta uppkasten. Han är bättre på att läsa sina texter, röstens malmklang är som gjord för det.

Båda dessa delar krymper dock bredvid musiken. Som ju är hans huvudsyssla och dominerar tungt även denna kväll. Med bara två medmusiker ger han sig på sin vanliga sångkatalog, väljer lite fler ballader men också mycket som han brukar spela till vardags med The Bad Seeds.

Naturligtvis blir en del nedtonat, men lika ofta pumpar Martyn Caseys bas som ett halvt rockband. ”Dig, Lazarus, dig!!!” larmar nästan lika hårt som på skiva och ”Red right hand” arrangeras om till en liknande nivå. Allra finast är dock en ”The mercy seat” ensam vid pianot, kanske den låt Nick Cave har spelat allra oftast, så koncentrerad att den än en gång låter nästan ny.

Nils Hansson

Läs mer: Radiosymfonikerna på Berwaldhallen

Kommentarer(3)

Visar 1-3 av 3. Per sida:

Burlekst och gemytligt! Lika djävulskt bra som vanligt.

A, 09:22, 22 oktober 2009. Anmäl

Du har fel inställning. Meningen var att det skulle var avslappnat, meningen var inte att han skulle svara utförligt på alla frågor. Det var "En kväll med Nick Cave". Du gillar inte Nick Cave särskilt mycket, uppenbarligen.

Peter, 04:43, 22 oktober 2009. Anmäl

Det var en fantastisk kväll med också många skratt! Delar inte åsikten om att Nick svarade oengagerat. Jag tycker att han var självironisk, kärleksfull och jäkligt rolig! Vi glömmer inte den korkade frågan om " tea towel " och kvinnan längst bak som försökte göra sin intellektuella röst hörd " as true as you can be .... " Tjejen som bad om en kram och som fick den, killar och tjejer som bedyrade sin kärlek, detta var allt annat än oengagerat, varken från Nicks eller publikens sida.
Musikaliskt är Warren Ellis ett geni och tack Cave för " Red right hand"... you rock!

Pia, 01:01, 22 oktober 2009. Anmäl