Kontrabasisten Nina de Heney är gediget utbildad inom både jazz och symfonisk musik. Det är inte nödvändigtvis relevant information, men det förklarar kanske delvis varför hennes alternativa sätt att hantera instrumentet är så kraftfullt och precist. Det hörs på inspelningar men blir särskilt påtagligt när man ser henne spela – om möjligt på riktigt nära håll, som här på Glenn Miller Café. Oavsett om hon använder fingrarna, ett plektrum eller sticker in stråken under greppbrädan så sitter det som en smäck.

Duon med pianisten Lisa Ullén är väl inkörd, men för kvällen tillkommer även tubaisten Per-Åke Holmlander. Möjligen beror det på ovana med den utökade sättningen, men första set blir lite trevande och uddlöst. När det är som minst intressant påminner det om improvisationsmusik som i sin tur mest bara påminner om annan improvisationsmusik.

Men det tar sig. Redan i andra set uppstår ett groove som varken följer harmoniska regler eller låter sig inräknas med fyra slag i takten – och jag vet inte om publiken direkt stampar med fötterna, men jag ser flera som på något sätt rör sig med musiken och ännu fler som ler.

Efter andra och sista pausen smäller det slutgiltigt. Lisa Ullén spelar något som kunde vara en abstrakt parallell till gospel och till Keith Jarrett. Fraserna fångas upp av de Heney och Holmlander, som snart adderar ett underdelat driv med drag av funk och minimalism. Det oregelbundna och konstiga känns än en gång så självklart, så svängigt och logiskt. För mig är det ett av improvisationsmusikens mest kittlande mysterier, väl värt en viss väntan.