Nine Inch Nails, Röyksopp, Santigold, Detektivbyrån m.fl. på Arvikafestivalen

Det var ett tag sedan syntmusikens och svartrockarnas forna fäste Arvikafestivalen förde tankarna till Ruhr-området. Men strax före midnatt låter Nine Inch Nails industriromantiken sänka sig över det gamla folkparksområdet. I skarven mellan 80- och 90-tal transplanterade Trent Reznors högteknologiska enmansprojekt in ett blödande hjärta i industrirocken. Samtidigt har hans lätt studioperverterade technometal alltid behövt lite skit under naglarna för att lyfta.

Det får den på Arvikas största scen Vintergatan och att pågående turné har underrubriken ”Wave Goodbye” känns desto sorgligre. Reznor må ha fått nog av konserter inom överskådlig framtid men är okrossbar på scen och den här kvällen satsar Nine Inch Nails på rejäl tyngd i riffen. Som sångare har muskelpaketet dessutom en sällsynt förmåga att vara både kraftfull och emotionell utan att bli vare sig gnällig eller brutal och extranumret ”Hurt” låter fantastiskt. Att gitarristen i hans liveband ser ut som Mel Gibsons gamla science fiction-karaktär Max Max, medan Reznor själv går på så hårt att en synt trillar ner i fotodiket, gör inte saken sämre.

Det gör förstås inte heller Robyns gästspel på Röyksopp-konserten. För när electropopduon från Tromsö någon timme tidigare låter syntslingor och sirener slingra sig kring skymningen över Apollotältet blir det lika mycket stjärnglans som fotbollsstämning. Norrmännens hitparad med dystopiska discoexplosioner svänger snyggt och går hem fint bland såväl Jean Michel Jarre-tröjor som barnvagnar i publiken.

Även mindre storheter som Detektivbyrån satsar brett. Karlstadbröderna från Göteborg vill bli lika folkkära som Sven-Ingvars och har en låt som heter ”Honky Tonk of Wermland”. På Andromeda inleder de läckert med tunga trummor och theremin men deras blippiga kombination av electro och dragspelsmusik blir en smula enahanda efter en stund.

Desto mer överraskande var i så fall eftermiddagsfyndet Santigold. Den amerikanska sångerskan och producenten har jämförts flitigt med grimetjejen M.I.A. och låtmaterialet är lika sexigt som hårt. Med The Cures gamla ”Killing an arab” får hon till och med en gles skara gothfolk och gamla syntare att kvickna till.