De är sex man och alla har vinnlagt sig om att iklä sig minst ett halvdant hårdrockattribut. Helst fler. Inte ens av god kvalitet. Ett nitbälte, ett nitarmband, kanske ett par klarblå spandexbyxor i fel storlek.
På rak arm kommer jag på ett enda annat band i rockhistorien som lika grundligt och allvarligt har kombinerat en total visuell fånighet med en lika total satsning på tungrockens elementa. Och det är The Melvins, från den där pyttelilla hålan utanför Seattle där också Kurt Cobain växte upp. Kanske finns det en okänd länk mellan delstaten Washington och finska Björneborg?
Circle har ingen sådan kredd att hävda sig med. De bara finns. Sen länge, och med en egen liten indie-industri som de har byggt upp kring sig. Nästan osynliga på rockbranschens vanliga radar, jag vet inte om de någonsin har gett ut ett album med svensk distribution, däremot kan man köpa skivor av deras kompisars band på deras hemsida.
Icke desto mindre har de gett ut trettio album, hävdar basisten när jag får syn på honom ett par timmar senare. Och jag tror att han har fel, det är ännu fler, i alla fall om man räknar in alla liveinspelningar på konstiga skivbolag i liten upplaga. Men han klargör i all fall en sak. De heter Sirkle, uttalat på finska.
Man får säga Circle på engelska, om man vill, så som de stavar, men det är inte så bandet självt gör det.
Varför ägna så mycket utrymme åt ett obskyrt finskt band? Kanske för att Circle är världens bästa rockband, alla kategorier. Totalt ohämmade, totalt oförutsägbara. De kan spela metal, punk, frijazz, krautrock... och en minut senare något helt annat. Dessutom med en frontfigur som sitter ner längst fram på scenen, maniskt grimaserande vid sitt elpiano, med framtoningen hos en balettutbildad rysk matros. I ett smutsigt linne, vit keps och svartvita ballerinaskor. Samt nitbälte.
Denna andra Roskildedag är rätt mycket sådan. Jag får se en hel rad av mina allra käraste favoriter. Jag får se The Bear Quartet vika tio minuter mitt i sin spelning åt rockhistoriens kanske minst fokuserade gitarrsolo. Jag får äntligen se Wooden Shjips från San Francisco, världens kanske allra hårdaste psykedeliska rockband (och bli förbryllad över att alla musikreferenser i mitt huvud är brittiska: Spiritualized, The Teardrop Explodes, The Jesus & Mary Chain).
Jag får återse Tinariwen, där frontfiguren Ibrahim Al Alhabib dessvärre är mycket kraftlösare än sitt i övrigt hypertaggade band. Jag får se Them Crooked Vultures, där Nirvanas trummis och Led Zeppelins basist äntligen får göra det de är skapta för. Dessvärre med bara Josh Hommes låtar, men ändå. Och jag får se Orchestre Poly-Rythmo de Cotonou, mitt i natten, ett av Västafrikas allra mest legendariska band. Som svänger så man blir fartblind tills klockan blir över fyra på morgonkvisten och allt i hela omgivningen är ljust igen.
Några saker förblir dock outgrundliga. Till exempel hur festivalen kan placera Florence + the Machine på inte bara en för liten scen, utan så fullkomligt underdimensionerad att man måste köa för att ens komma fram till den delen av festivalområdet. Jag känner samma sorts förvirring inför hur mycket Danmark älskar att Dizzy Mizz Lizzy har återförenats, att de köar i timmar för att komma längst fram, att jag blir utskälld av en dansk man för att inte ha ägnat dem tillräcklig uppmärksamhet. Och inför att Dirty Projectors är ett av senare års allra största hajpband.
Hur kan man väva in så supersnygga centralafrikanska gitarrslingor i en så genuint osvängig musik?