Orup – bättre och lyxigare än förr, skriver Nils Hansson.
Det sägs ibland att Sverige är ett rockland, och något ligger väl fortfarande i den saken. Men det var många gånger mer sant på 80-talet. När Orup kom fram som en helt ny sorts svensk popstjärna, och gjorde en så dånande succé att han faktiskt förändrade den svenska pophistorien.
Själv var han resolut antirock och en ivrig försvarare av dåtidens mest kommersiella popmakare Stock–Aitken–Waterman. Dessutom omfattande han soul och r’n’b, som fortfarande var långtifrån allmängods. Hans debutalbum 1988 var fullproppat av Princereferenser och rymde en skamlös Marvin Gaye-pastisch i ”Du är i himmelen”.
Samtidigt gjorde han det på ett uppenbart svenskt sätt, gav det mesta en humoristisk knorr och skrev historier som kunde kallas kupletter. Alltsammans paketerat i en kulört och lättsam syntförpackning, som lät högmodern just då.
Och redan året efter, som etablerad och storsäljande popstjärna, slog han sig samman med sin producent Anders Glenmark och tävlade i schlager-SM. Något på den tiden extremt sällsynt för artister som kallades smarta och moderna.
När han nu återupplivar sitt första album för en kväll slår det mig hur var och varannan låt kunde ha tävlat i årets schlagermaraton. Flera liknar vad han på senare år har skrivit åt Lena Philipsson. Framför allt är det osannolikt tätt mellan paradnumren – ändå lyfter han fram de två svagaste korten (”Ingen annan man” och ”Rika flicka”) som egna favoriter.
Bandet är delvis detsamma som då, fast större. Vilket gör att det egentligen inte låter alls som förr, utan fetare, lyxigare. Orup sjunger därtill bättre i dag. Originalalbumets tunna sound känns i jämförelse som en billighetsversion.
Sen tar det slut lite för tidigt, överenskommelsen var ju att bara spela det första albumet. Inför extranumren ropar publiken därför på uppföljaren ”Orup 2”, och titeln gör sig utmärkt som talkör.