Fler artister borde tänka mer på vad som spelas i högtalarna alldeles före entrén på scen. Oskar Linnros tar det charmanta greppet att använda Gullan Bornemarks ultrakäcka ”Var är Oskar?”, man får gissa att han hörde den några gånger som barn. Sen blir det visserligen en stunds ytterligare väntan med instrumentalmusik, som ett tecken på att detta trots allt är en debutant, men ändå.
När han väl kommer ut är det uppenbart att hans genombrott hör till årets största, jublet är enormt och publiken verkar redan kunna varenda textrad. Själv bärs han av en iver som för tankarna till självaste Håkan Hellström, också om det mesta i hans uttryck annars är annorlunda. Men i musikens grundläge av snabbt, uppåt, framåt finns en likhet, liksom i viljan att låta sitt liv reflekteras i sångtexter som ofta är långt mörkare än musiken.
Sen är han ju inte debutant, egentligen. Hiphopkarriären i Snook följdes av en tid i Maskinen, samarbete med Petter och att han häromåret både skrev och producerade Veronica Maggios succéalbum ”Och vinnaren är ...”. Från det sjunger han nu ”17 år” med rejält omgjord text, inklusive en upprepad försäkran om att han vill bo i förorten. Så det finns ett element av både och här – både en halvveteran och en kalvig debutant, både en glänsande popstjärna och en förortskille mån om att skicka respekt hemåt.
Musikaliskt sitter det redan utmärkt, med en kvintett där trummor och piano driver det mesta och cellon ofta knappt hörs. Samtidigt är mellansnacket ännu oslipat och låtkatalogen så liten att konserten tar slut ungefär när det borde vara dags att lägga in den sista växeln, dessutom utan extranummer. Men det lär lösa sig vartefter. Att Oskar Linnros har anlänt på allvar går knappast att betvivla.