Årets Östersjöfestival präglas av berättande. Det gäller de långa styckena såväl som de korta, de äldre verken i lika hög grad som de nya. Och historierna korresponderar med varandra, inte minst genom att de flesta haft naturen som inspirationskälla.
Så kunde uruppförandet vid lördagens konsert, Katarina Leymans ”Solar Flares”, ses som ett dystopiskt postludium till Mahlers väldiga skapelsesymfoni från onsdagens konsert. Efter att eruptionerna avklingat och det svarta hålet segrat dröjer ett eko av sfärernas harmoni. I likhet med Victoria Borisova-Ollas kan Leyman verkligen hantera en stor symfoniorkester och hålla spänningen vid liv. Det som skiljer tonsättarna åt är framför allt valet av grundmaterial. Borisova-Ollas väjer inte för melodier medan Leyman knådar samman mindre segment där originaliteten ligger i detaljerna.
Det som sedan följde var ett välvalt men ojämnt tolkat urval ur Prokofjevs ”Romeo och Julia” och – framför allt – ett dramatiskt och skakande framförande av Bartóks ”Riddar Blåskäggs borg”. Mot en kraftfullt klingande Helsingfors stadsorkester och en svalt demonisk riddar Blåskägg (Gábor Bretz) kämpade Lilli Paasikivis Judith en alltmer fåfäng kamp, utestängd från naturen och till slut även från all mänsklig värme. I stort som smått ett framförande som blev en stark revansch efter Salonens bleka Mahlertrea.
Episk är också Richard Strauss ”Alpsymfoni”. Berättelsen om en lika farofylld som tjusande vandring från morgonlägret upp till den topp där orosmolnen skuggar, med en nedstigning i ett tilltagande mörker är ju lika mycket en vandringshistoria för mänskligheten som för den enskilde övermänniskoaspiranten. I sin strama tolkning tog Daniel Harding mer fasta på det strukturella än det sinnliga, vilket gjorde verket mer sublimt än enbart måleriskt. Därigenom visade han att Strauss här inte står Mahler långt efter vad gäller förståelse av mänsklig utsatthet och definitivt är hans jämlike när det gäller livskänsla. Stycket är långt mer än en konstmusikalisk guilty pleasure.
Sitt sinne för romantiskt återberättande hade Harding gett ett strålande prov på några dagar tidigare. Mendelssohns oratorium ”Elias” kan bli en prövande högtidlig för att inte säga stel historia. Med en stjärnbesättning med Thomas Quasthoff i spetsen och med Radiokören som kraftfull uppbackning var förutsättningarna goda för ett livligt framförande. De kom inte på skam. Det här var en tolkning som befann sig närmare operascenen än kyrksalen: dramatisk och allt annat än pryd, med tillräckligt driv för att inte fastna i trivselvrån.
Emellan dessa konserter fick den unge polske pianisten Stanislaw Drzewiecki chansen att visa sig som en blivande mästerförmedlare av Chopinberättelser. Att ett program som i så hög grad bestod av tonsättarens mest kända stycken blev en så fräsch upplevelse berodde i det här fallet mindre på djärva tolkningar à la Pogorelich eller bländande virtuoskonster som Yundi Lis än på en osedvanlig känslighet för Chopins särart. Drzewiecki hade också tilldelats uppgiften att uruppföra Ylva Q Arkviks ”Capriccio quasi fantasia”. Stycket lät väl mindre som en förlängning av Chopin än av Messiaen: täta ackord följda av kvittrande diskantuflykter. Men också här rörde det sig om ett stycke med långt mer än tillfällighetskaraktär som gott kunnat repriseras, så som Daniel Harding gjorde med den engelska tonsättaren Helen Grimes tämligen slätstrukna orkesterstycke ”Virga”.