Rösten har, långt mer än under tidigare år, stått i centrum i årets Östersjöfestival. Marinskijorkestern understödde vid två operor, och två halva konsertprogram bestod av generösa operautdrag. Dessutom fylldes tre program till stora delar av körinslag.
Bäst av dessa var Radiokörens insats i Storkyrkan. Som för att betona körens betydelse i detta rum, där Storkyrkokören just fått sin dödsdom, formade sig lördagens konsert till en uppvisning av kollektiv sångkonst på högsta nivå. Det gällde också när materialet inte var alltför spännande. Joseph Gabriel Rheinberger är väl något av en kyrkomusikens motsvarighet till symfonikern Joseph Joachim Raff: en av samtiden hyllad tråkmåns som tryggt vankade omkring i traditionens ekokammare. Men hans mässa i Ess-dur inrymmer bara några enstaka longörer, och solkade inte intrycket från de tidigare bidragen: två överjordiskt vackra motetter av Bruckner och två inte mindre drabbande stycken av den femtioårige Wolfram Buchenberg, där efterklanger av Messiaen vävs in i en enkel men gripande melodik.
Senare samma kväll bidrog Nina Stemmes sopran med det guld som gav glans till en konsert som inledningsvis såg ut att grusa högt ställda förväntningar. Viktoria Mullova verkade inledningsvis inte vara i bästa form och samarbetet med Esa-Pekka Salonen slog mer spånor än gnistor, men efter hand spelade man ihop sig och slutintrycket blev ändå godkänt, trots att det varken blev passion eller höstfärgad resignation av Brahms violinkonsert. Utsnitten ur Wagners ”Ragnarök” övertygade långt mer, och med Stemme på podiet behövde Salonen heller inte försöka dämpa den jätteorkester som annars ska huka i ett mer eller mindre övertäckt dike.
Orkestrala svallvågor blev det också under festivalens sista dag, då I, Culture Orchestra fyllde minsta vrå i Berwaldhallen med ett praktfullt program. Med mer än hundra spelsugna unga musiker behövdes kanske än mer sträng övervakare än den annars erfarne Pavel Kotla visade sig vara, men Prokofjevs ”Skytisk svit” är ju i sig präglad av ungdomligt övermod, och ger man sig bara hän kan ljudvågorna vara berusande.
Detsamma gäller för Karol Szymanowskis mogna mästerverk ”Symphonie concertante”, där Peter Jablonski kämpade för att inte låta sig överröstas – och mestadels lyckades. Och allra sist fick festivalens allra mest övertygande konsert, den där Daniel Harding ledde ett gripande framförande av Sjostakovitjs dödsbesatta fjärde symfoni, ett livsbejakande svar i den mer spelade femman, som här gavs utan de omtolkningar som varit vanliga efter det att Sjostakovitjs omstridda memoarer (sammanställda av det inte helt tillförlitliga sanningsvittnet Solomon Volkov) påverkat dirigentkåren. Här vilade inga dolda sorger utan bara ett outrotligt hopp.
Och så fick en ovanligt lyckad festival ett ovanligt lyckligt slut.