Festivaler behöver förstås inte vara festliga, huvudsaken är att de är bra. Östersjöfestivalens sjunde upplaga har varit bra – inte sensationell – men märkbart mörkare än föregående års. För att nu inte säga dystrare. Det är inte några muntrare virvlar som rörs upp ur djupen av Stravinskys ”Oedipus Rex”, som utgjorde inledningskonsertens huvudnummer, och detsamma gäller för hela festivalens avslutning, Verdis rekviem. Också i övrigt har det varit dämpat. Exempelvis letar man förgäves efter glädjestänk i Sjostakovitjs gripande åttonde stråkkvartett, konturskarpt framförd i versionen för stråkorkester av litauiska ensemblen Sankt Christopher under måndagens konsert.

Allvarsstämningen tycktes också dirigenten Donatas Katkus medveten om, för han såg till att höja stämningen med att spexa under extranumret. Det gjorde också Mikkel Futtrup efter sin på en gång diskreta och uttrycksfulla soloprestation i Mozarts första violinkonsert – i Montis ”Czardas” tog han verkligen ut svängarna.

Utöver detta var konsertens stora behållning Raminta Serksnytes ”De profundis”, ett stycke med en förbluffande mognadsnivå med tanke på tonsättarens ålder. Här fanns inget av den blockkaraktär som så ofta utmärker stycken från den östra delen av Östersjön, i stället en uppluckrad textur som lät motiven glida in i varandra utan att fastna i den minimalism som också är gångbar i det här området; tvärtom sökte sig infallen till en naturligt formad båge som höll verket ut.

Uttrycksfulla var också flera av styckena under festivalens moderna inslag: tisdagskvällens konsert i Storkyrkan med European workshop for contemporary music. Ett par stycken hade chockverkan, som Steffen Schleiermachers ”Apsyrtos sång”, vars inledande slagverksdån Jan Eliasson i sitt anförande associerade till stridslarm. Annat var mer dämpat.

Agata Zubel följde György Kurtag i spåren och sökte sig till tystnaden med Samuel Beckett som guide. De vokala utbrotten hon själv utförde åtföljdes av ett nästan plågsamt långt utträde ur ordens och tonernas värld, in i en isande tystnad. Ungefär samma struktur fann man i Henryk Góreckis ”Musiquette IV”, som efter några korta explosiva satser övergick i en messiaensk epilog med trombon- och celloarabesker över ett och samma pianoackord.

Tidigare under kvällen hade Sinfonia Varsovia slutit sig som hands­kar kring Roland Pöntinens händer i Chopins andra pianokonsert. Också Mendelssohns ”Hebriderna” gjordes vackert, på ett nästan 50-talsmässigt vis. Men till Brahms andra symfoni räckte varken orkestern eller annars begåvade dirigenten Kaspszyks visioner. Stråkfraseringen fungerade, men blåset var inte särskilt väl integrerat vare sig med stråkarna eller internt. I synnerhet fortepartierna gav känslan av att orkestern sökte häva sig ut­över sina förutsättningar.

Sådana problem skulle man kunna föreställa sig gällde också för World Orchestra for Peace, sammansatt av musiker från mer än sjuttio orkestrar världen runt. Orkesterkulturen är sig ju inte lik överallt, men skickliga musiker är också flexibla och med Valerij Gergiev i spetsen fick festivalen äntligen den glans som annars mest anats. Pendereckis nyskrivna fanfar var i och för sig en eklektisk historia som sökte ifrågasätta sig själv, men Mahlerfemman blev en stor upplevelse.

Gergiev har bara delvis lyckats med sin Mahlerserie i London, men här hade han samlat sig till en övertänkt tolkning. Varje sats försågs med en egen grundstämning, som i några fall avvek från gängse tolkningsmodeller; första blev exempelvis mer grubblande än upprörd, den sista nästan rakt igenom solig. Adagiettot undgick den släpighet som på senare år utgjort norm. Kanske var orkestersammansättningen den utmaning som behövdes. Med medlemmar från så många olika orkestrar behövdes en samlande kraft och Gergiev avstod här från att utmana verket och sig själv. Och det höll.