Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Pale Honey på Debaser Strand i Stockholm

Göteborgsduon Pale Honey spelar återhållsamt men med påtaglig närvaro.
Göteborgsduon Pale Honey spelar återhållsamt men med påtaglig närvaro. Foto: Adrian Pehrson

Scensäkert. Pale Honey plockar vad de finner – men vart är de på väg?

4

MUSIK
Pale Honey
Scen: Debaser Strand, Stockholm

Det borde vara så tröttkört vid det här laget. Gitarr och trummor, enkla riff och dist i pedalerna. Göteborgsduon Pale Honey gör musik där varje beståndsdel är gammal och beprövad, ändå är den svår att uppfatta som retro.

Ta bara det här med namnet, som är en låt på Popsicles debutalbum. Fast Tuva Lodmark och Nelly Daltrey är födda samma år som den skivan kom och hade ingen koll på den detaljen; att det blir likt något annat är ju nästan oundvikligt vad man än tar sig för. De bara gillade associationerna de fick.

Lite så får jag för mig att det är med musiken också, att de plockar lite vad de får för sig. Där de minimalistiska gitarriffen hör till hårdare alternativrock, lite grunge, mycket P J Harvey – och än mer så på scen än på skiva.

Men de spelas aldrig med någon ambition att rocka loss, hela attityden är mer återhållen. Låtarna rätt korta, Tuva Lodmarks gitarrsolon spelade utan minsta uppvisningsdrag, bara en larmnivå till. Helt hastigt, nästan avmätt, och så stopp.

Hennes sätt att sjunga spelar också in, en lugn och beslöjad stämma som flyter över musiken oavsett hur den stökar. Som hos shoegazebanden en gång, fast deras musikgrund var ju en helt annan, med sinnesvidgande klangsjok snarare än enkla, kantiga riff.

Formatet kan också påminna om alla trum/gitarr-duor kring millennieskiftet, med The White Stripes i spetsen, men Pale Honey visar sig nu vara tre, med producenten Anders Lagerfors som extra gitarrkraft. Och både han och Tuva Lodmark har syntar bredvid sig, som bygger ut musiken bortom det minimalistiska. Några låtar är i princip helt elektroniska.

Det öppnar för att man faktiskt inte kan veta vart det här bandet egentligen är på väg. Efter det två år gamla debutalbumet är ett nytt i faggorna, två singlar har hunnit släppas – som pekar åt två distinkt olika håll.

Efter internationella hyllningar och därpå följande Europaturnerande har Pale Honey också en scensäkerhet som står över enstaka smådetaljer. Och en påtaglig scennärvaro, trots en ljussättning som döljer mer än den framhäver och ett fåordigt mellansnack som karaktäriserar kvällen som ”mysig”.

Känslan är att detta bara är början.