Marabouparken i Sundbyberg invigde i helgen en ny konsthall. Jessica Kempe ser premiärutställningen ”Parkliv”, med dråpliga, känsliga och samhällsengagerade bidrag.
Nyss fick också Sundbyberg sin konsthall. Den är inrymd mitt i stadens kärna, i Maraboufabrikens tegelgula, nyrenoverade kakaolaboratorium från 1942, i kanten av Marabouparkens paradisiska trädgårdsanläggningar och uppbyggliga skulptursamling.
År 2006 köptes Marabouparken av Sundbybergs stad och öppnades för allmänheten. Men bara på dagtid, i dagsljus. I dag är parken en del av konsthallens utställningsrum. Nathan Coleys ironiskt blinkande ljusskylt ”We must cultivate our garden” har redan fastnat på folks näthinnor. Liksom Paola Pivis gräsrullslänt. En korsning mellan skateboardramp, lekskulptur och konstverk. I konsthallens underjordiska utställningsrum, insprängt i berget rakt under Marabouparken vänder Kohei Yoshiyuki i stället sin kamera mot mörkret och nattens erotiska parkliv i Tokyo.
Med sammansatta känslor vandrar jag runt i konsthallens stora premiärutställning ”Parkliv”. Med stor känslighet, humor och historiemedvetenhet lyckas utställningen få park och konst, dåtid och nutid, natur och kultur att öppnas och växelspela, utmanas och utvecklas. Det är befriande.
Mer obehaglig den historia som vecklas ut. På den tankevidgande katalogens omslagsfotografi syns vitklädda och skrattande chokladarbeterskor som med utsträckta nylonstrumpeben pustar ut i parkens grönska.
En bedräglig bild. För Marabous ägare och skulpturparkens grundare, finansfamiljen Throne-Holst med mönsterfabriken Freia i Norge, var parkens syfte dubbelt. Samtidigt som den gav företaget ett kultiverat och modernt ansikte utåt skulle parken i tidens socialhygieniska anda skänka arbetarna, flertalet kvinnor, en kulturförädlande, sund och effektivitetshöjande rekreation från det löpande pralinbandet.
I katalogen påminner arkitekten och forskaren Katja Grillner om familjen Throne-Holsts och Sven Hermelins tro på konstens och naturens betydelse för socialt välmående och värn mot klasskillnader och fackföreningar. Därför planerades dagis och lekpark vid plaskdammen för de anställdas barn. Och därför, menar Grillner, pryddes väggarna i Marabous stora ljusa fabriksmatsal med Hilding Linnqvists naivistiska fresk ”Komedi och idyll” (1936) och en kopia av den grekiska Parthenonfrisen.
Från det rum i konsthallen som nu visar delar av Stiftelsen Hilding Linnqvists samling, tittar jag ut över skulpturparkens övre del och undrar om det var där arbeterskorna tog igen sig. I varje hörn en manlig bronshjälte: himmelsguden Zeus (480-450 f Kr), en atletisk boxare (Nils Möllerberg 1926), en kung till häst (Ivar Johnsson 1942–45) och en biblisk Isak av Leonard Baskin 1973. Utanför den manliga kvadraten en bedjande sjömanshustru av Ivar Johnsson 1932 och två liggande modernistiska nymfer av Henri Laurens från 1934.
I utställningen gör dock Martin Karlsson dråpligt och pedagogiskt motstånd genom att skicka ut levande skulpturer – en filmisk Adam och Eva – som på oskuldsfullt stumfilmsvis avtäcker parkens konststereotyper och dolda naturskräck. Marabouparkens syndafall!
Jag sätter mig på en av parkens många bänkar. Petuniornas doft framkallar Christine Ödlunds känsliga bild- och tonsättning av hur fjärilarna trummar fram bladväxtens begärliga substanser. Av Artur von Schmalensees kolonnhall vid den lockande plaskdammens stenlagda strandkant har Kerstin Bergendal gjort en snillrikt föränderlig modell som kan ställas upp var som helst i Sundbybergs gräsöknar. För att mötas i.
Jag återvänder till konsthallens entré och restaurang med tuggummi- och korsettrosa färg på folkhemsalluderande bänkar, kolonner och reception. Bugg och kvinnorörelse vägg i vägg med utställningsrummets traditionellt gråvita kub och anpassliga kontorsestetik.
När människan odlar och ordnar väcks andra människors spontant vårdande och sociala instinkter, skriver Ronny Ambjörnsson i katalogen. Ingo Vetters och Annette Weissers film om husägaren Lee Burns i Detroit, som bygger mänsklighet genom att plantera pumpor som människor får sno och lära sig att plantera, sammanfattar konsthallens tanke. Att binda ihop konst, park och samhällsengagemang med undantagstillstånden som transformerar det invanda.