Passion Pit startade när sångaren Michael Angelakos skrev fyra låtar till sin flickvän på Alla hjärtans dag. Bandet döpte sig efter en gammal porrvåffla med Traci Lords. Trots det är musiken totalt befriad från sex och åtrå. Det behöver inte vara ett problem – särskilt inte i dessa tider av översexualiserad dansmusik – men när Passion Pit kombinerar ljummet jazziga arrangemang med hurtig, kastrerad indiedisco fyller de mig med svår ångest. ”This was so much fun!” utbrister Michael Angelakos före extranumren. Han känns som en lekledare på ett kristet popkollo.

Egentligen är det inget större fel på låtarna men Angelakos förstör dem med sin muppiga falsettstämma. Han har samma burriga frisyr som de lika svåruthärdliga Mika och Salem Al Fakir. I de myspysigaste partierna inbillar jag mig att det är håret som sjunger. Kalufsen känns som en ondskefull parasit som tagit kontrollen över Angelakos, hans bandkamrater och alla stackars indiebarn som hoppar runt jämfota med glasartade blickar.

Passion Pit har antika, trägavlade syntar på scenen. Det är nästan fascinerande att man kan använda så vackra instrument till att skapa något så hemskt. Moogmisshandeln vill aldrig ta slut. Keyboardisterna lattjar fram trudilutter från barnprogram som man förträngt, en kulört, kräkframkallande Klapp & Klang-mardröm. Den enda trösten är att Passion Pit tillhör de hippt eklektiska band som ofta byter stil. Om de stryker alla ingredienser i sitt nuvarande sound kan nästa skiva bli riktigt bra.