Med jämna mellanrum dyker det upp små utfall gentemot Patti Smith. Hon har inte skrivit en bra låt sedan 1979, hennes sångtexter har förlorat sig i en poesi som inget betyder, den gamla revoltören lever inte som hon lär utan glider runt i salongerna som en nedklädd primadonna. Och se, pekar man finger, hon deltar glatt i prisspektakel med flinande entreprenörer och finansmän på första bänk. Hon signerar böcker och skivor på NK.

Det kan ligga något i något av detta, man kan bli trött på etablissemangets dyrkan av en konstnär vars budskap det i praktiken motverkar. Man kan vilja protestera mot dem som hävdar sig protestera.

Men faktum är att Patti Smith vid sextiofyra alltjämt håller samma konsekventa linje, mer allmänmänsklig än partipolitisk. Och att hon fortfarande är en fruktansvärt bra liveartist.

Hennes och bandets – fortfarande innehållande trotjänaren och gitarristen Lenny Kaye, dottern Jesse på keyboards och sonen Jackson på andragitarr – Polarpriskonsert på Konserthuset är bitvis magnifik.

Det smyger visserligen i gång med tveksamma och rätt trista gamla reggaeförsöket ”Redondo beach”, men publiken tjuter åt varje textrad och Patti ler brett och dansar försiktigt. Redan i andra låten, fina ”Frederick”, är Smith uppvärmd och det slår en: vilken otrolig röst hon har. Kanske är det de många muggarna med hett vatten hon dricker under intervjuer och konserter som håller stämbanden i form, kanske är det välmixade och lagom höga ljudet på Konserthuset till extra fördel för henne, men hennes sång vandrar från att vara djupt mörk och stämningsfull till taggigt och fräsande aggressiv utan att någonsin förlora sin kraftfullhet.

Vilket gäller konserten i stort.

Så gott som varje nummer tillägnas någon; avlidne maken Fred ”Sonic” Smith förstås, i Neil Youngs ”Helpless”, Tom Verlaine (”We three”), Amy Winehouse, (”Pissing in a river”), till och med krånglet med stormen ”Irene” när Smith skulle lämna USA för Stockholm får en berättelse, som övergår i beundrande ord om August Strindberg och Henning Mankell (!) vilka i sin tur övergår i ”My Blakean year”.

Patti Smith ger ständigt tillbaka, hon ler och vinkar som en skolflicka ibland, hon stiger ned och skakar hand med publiken på de främre bänkraderna, hon talar allvar, knyter näven, loskar på scengolvet och till slut, när rockdjävulen på riktigt tagit henne i besittning, hänger hon på sig en Fendergitarr som hon dunkar i förstärkaren och slutligen sliter strängarna av.

Det blir en rockkväll med knutna nävar och få svackor, där paradoxalt nog ”Because the night” är en, det är en mot slutet och på Smiths uppmaning stående, hoppande euforisk publik, låt vara städad och långt förbi gängse revoltålder.

Det är väldigt bra.

Och hoppfullt. Visserligen säger Patti Smith att det är vi på Konserthuset som är nästa generation (alla femtiofem-plussare tackar och rätar på ryggen), men hennes envetna och välrepeterade uppmaning att vi har makten i vår hand och ansvaret att förändra framtiden, att ”People have the power”, får hon gärna fortsätta upprepa till hon blir nittiofyra.

Jag kan inte se vad som skulle stoppa henne.