Patti Smith? Hon är annorlunda. Vad man än jämför med eller vilket fack man än försöker sätta henne i är hon annorlunda, skriver DN:s Mattias Dahlström.
Ju mer man så här i efterhand betraktar punken desto mer övertygad blir man att uttrycket i första hand användes och används för att samla band och artister med en gemensam attityd, inte så mycket annat. För musiken i sig var ju alldeles för spretig och mångsidig för att rymmas under en och samma benämning.
Skillnaderna mellan amerikansk och brittisk punk är till att börja med milsvida, och även innanför de olika geografiska områdena är de musikaliska uttrycken så många och olika för att punk egentligen ska fungera som någon särskilt förklarande etikett. Man får använda skohorn och ganska rejäl muskelkraft för att få ned The Clashs på samma gång tillbaka- och framåtblickande rocknroll, Ramones serietidningspop och Televisions rätt avancerade konstskolerock i en och samma trånga Converse All Star-sko. Och då har jag inte ens nämnt Talking Heads, Sex Pistols eller Blondie.
Patti Smith? Hon är annorlunda. Vad man än jämför med eller vilket fack man än försöker sätta henne i är hon annorlunda. Den androgyna framtoningen, de poetiska texterna, den skeva rösten allt har inspirerat mängder av efterföljare, utan att någon egentligen varit i närheten av hennes egensinne.
Med ett stundtals nästan jazzigt – Smith är en av de rockartister på årets jazzfestival vars medverkan tveklöst känns helt naturlig – sätt att improvisera ges sångerna egna fria liv.
Ganska långa liv dessutom. Smith och bandet drar sig inte för att sträcka ut sig i femton-tjugo minuter emellanåt. Det är ytterligare en av sakerna som särskiljer Smith från de flesta av punkartisterna hon buntas samman med: där de släpper ut sin energi i korta treminuters-och-treackords-explosioner, finns det något nästan utdraget meditativt i många av Smiths allra starkaste låtar, som Birdland till exempel. Extra tydligt blir det när Smith faktiskt ger sig på de delar av hennes repertoar som närmar sig den punkiga energin. Rocknroll nigger känns till exempel bara forcerad, dessutom framstår den gång på gång upprepade frasen outside the society med sin utanförskapsromantik lite malplacerad när den framförs på en stor scen på en trevlig och mysig festival.
Den uppvuxna punkens problem - en av dess ursprungliga förutsättningar var att den skulle slå underifrån, efter trettio år av mytbildning och kanonisering är den för etablerad för att kunna göra det.
Snarare är den långsmala sångerskan den här kvällen nog allra bäst när hon spelar utifrån de förutsättningar som ges henne (och det är givetvis en styrka att ha den bredden i låtmaterialet att man kan göra det). Smith står på en stor utomhusscen med en rätt blandad publik - varför inte låta musiken gå hand i hand med inramningen? Ju mer utåtriktad, lättillgänglig och, well, arenarockig hon blir desto mer övertygar hon. Som när hon tar fram de riktigt stora gesterna i Because the night, Gloria och inte minst People have the power, hennes enda riktigt stora hit från det annars tämligen inaktiva åttiotalet.