Han har kvar sin pojkaktiga sprallighet och rösten är fortfarande intakt. Paul McCartney bjuder på sig själv och en fenomenal konsert i Globen.
Så vad gör man efter att ha präglat popmusikens utveckling mer än de flesta, överlevt två av medlemmarna i ”Fab Four”, kört igenom ett bredfiligare sjuttiotal och ställt sig i den populistiska ringhörnan? Kanske låter man helt enkelt bara musiken spela sin viktigaste roll: Att lyfta människors själar, som Paul McCartney själv uttryckte det i en DN-intervju för några år sedan. Klichéartat men sant.
När han i lördags klev in i Globen med Beatles-basen i beredskap var det samtidigt svårt att tänka sig att hans karriär faktiskt sträcker sig ett halvt sekel tillbaka i tiden. På håll ser han liksom inte ut att ha åldrats en dag; det pojkaktigt spralliga finns kvar trots att Sir Paul passerar sjuttiostrecket om ett halvår. Få yngre kolleger kan dessutom skryta med en lika hög energinivå under en närmare tre timmar lång oavbruten konsert. ”On the run tour” är verkligen ett passande namn för en artist som aldrig tycks stå still. Inte ens när han fyller större delen av sin omfattande låtlista med gamla vykort från Liverpool.
För det är verkligen en magisk resa han ger sig ut på: Från inledande ”Magical mystery tour” till avslutande ”Abbey Road”-triptyken ”Golden slumbers”/”Carry that weight”/”The end”. Biljettpriserna är förstås hutlösa men låtvalen desto mer generösa. Märkligt nog lika berörande – för att inte säga nostalgiskt laddade – också för den som inte var med ”då”. På parketten (där stolar verkar överflödigt, de flesta står upp) finns folk i flera generationer och det är som om det kollektiva minnet smittar av sig.
”Tjena Stockholm, god kväll!” briljerar McCartney på svenska och skapar feel good-stämning med ”All my loving”. Rösten är fortfarande intakt även om den blivit något mer pressad med åren och sångaren tar en kort paus för att håva in atmosfären innan han rockar loss med ”Jet”.
Konserten är sparsam med nya äventyr, pseudonymprojektet the Firemans ”Sing the changes” är ett mer samtida undantag och Wings-plattan ”Band on the run” från 1973 blir något slags avlägset nav. Fyrmannabandet går lite väl hårt åt vissa låtar med något överlastade arrangemang, men kan också överraska med fina färgningar ibland. Det låter inte fläckfritt men ändå fenomenalt. Kanske till och med bättre än senaste spelningen på Globen 2003.
”Det var kvällens enda klädbyte” säger ”Macca” när han tar av sig kavajen inför ”Got to get you into my life”, monterar dit Jimi Hendrix ”Foxy lady” på ”Let me roll it” och fyller på med anekdoter. Sedan lirar han ”Paperback writer” på originalguran och vaskar fram ett oklanderligt sextiotalssound innan ”The long and winding road” breder ut sig från flygeln med tidlös giltighet. Den pianodrivna ”Nineteen hundred and eighty five” får ett dramatiskt anslag i något mörkare nyans ”för alla Wings-fans”, medan solodebutens ”Maybe I’m amazed” bläddras fram med bilder ur familjealbumet i fonden.
Hyllningarna till John Lennon (försoningslåten ”Here today”) och George Harrison (ukuleledekorerade ”Something”) känns numera obligatoriska. Fina ”A day in the life” får en onödigt sockrig final med en påklistrad ”Give peace a chance”, men ”Live and let die” sparar inte på krutet och brakar loss med pyrotekniska eldkot.
Extranumren spänner från soloakustiska ”Yesterday” till en otämjd ”Helter skelter” med en hisnande berg och dalbane-färd. ”Vi drar nu”, deklarerar Paul inför sista given och hinner signera några prylar som slängts upp på scen.
Att inte ge högsta betyg till en artist som så outtröttligt fortsätter att bjuda på sig själv skulle faktiskt kännas snålt.