Borlänge.
Amerikansk sydstatsboogie byts mot amerikanska storstadsbeats när John Fogerty (vars konsert inleds med ljudet av syrsor och kväkande grodor i ett träsk) äntligen tackar för sig och Biggie Smalls ”Hypnotize” dundrar ut ur högtalarna vid den andra scenen, samtidigt som en klocka räknar ner sekunderna till Jay-Z:s entré.
Ärligt talat var jag måttligt sugen på en konsert med en amerikansk mainstreamrappare efter Missy Elliots slappa insats på Stockholms jazzfestival. Förutom singlarna är Jay-Z:s senaste album ”The blueprint 3” inte heller något vidare. Men medan hans skivor blivit sämre på senare år har liveartisten Jay-Z bara vuxit. Så här grandiosa var inte hans konserter för tio år sedan.
Kanske blev Jay-Z lika inspirerad som irriterad när Noel Gallagher gnällde över att han bokats till den rockdominerade Glastonburyfestivalen 2008. Kanske är det hans ambition att bli ”the black Sinatra” som fått honom att höja ribban för hiphopkonserter.
Niomannabandet och dj:n bollar låtarna mellan sig lika snyggt som Lauryn Hills kompgrupp gjorde på hennes första soloturné. Vissa samplingar, som The Doors-beatet i ”Takeover”, spelas live vilket får seniorrockarna att hoppa jämfota. Det får även covern av U2:s ”Sunday bloody Sunday” över vilken Jay-Z rappar ”Heart of the city”.
Allra bäst är att Jay-Z inte snackar för mycket mellan låtarna, som rappare brukar göra. Ibland står han bara där och ser hård ut. Det är en fullkomligt lysande konsert (och med närmare 40.000 i publiken det största hiphopgiget i Sverige någonsin). Synd bara att hustrun Beyoncé, som väntar i kulisserna, inte tar chansen att göra Borlänge mer bootylicious.
Resten av den sista Peace & Love-dagen känns tafatt jämförd med Jay-Z:s konsert. Den nybildade gruppen Hur Högt – som bland annat inkluderar Rusiak och Nääk – gör charmig svensk hiphop. Mando Diao mottar massornas jubel för en retrorock som jag inte förstår (en kompis förklarar att de är ”ett pojkband för Cheap Monday-generationen”).
Och Roky Erickson, psykedeliapionjären som gick vilse i schizofreni men gjorde comeback, är så nervös att han ständigt vänder ryggen mot publiken. Det är ett så kallat ”wow, han lever”-gig då man imponeras mer av att en rockikon fortfarande har puls än av musiken. Kompbandet vill att den blyge legenden ska säga något. ”Har du roligt, Roky?” frågar gitarristen. Roky Erickson ger honom en förundrad blick och säger: ”Vi är fortfarande här.” Det blir inga extranummer.