Lite regn skadade aldrig vikingarna, säger Chrissie Hynde barskt från scenen, där hon står och är torr om fötterna i fantastiska knähöga cowboystövlar som gör mig grön av avund. Vi andra klafsar runt i gummistövlar. Det är så rockstjärnor manifesterar sin ouppnåelighet mot folket på festivaler: De har de kläder de vill. Publiken klär sig för överlevnad.
"Where the action is" satsar på att etablera sig som festivalen för alla som dyrkar rockkanon men aldrig skulle få för sig att tälta. Förra året konstaterade DN:s recensent Po Tidholm att WTAI var en närmast komiskt konsekvent tillställning: "Här handlar det enbart om rock. Här spelar man inte indierock, countryrock, hårdrock eller alternativrock. Här spelar man rock. Inga prefix är användbara."
Det är sannerligen en fest för den folkliga men kvalitetsmässigt superbra Rocken med stort R. Men i år, när man satsat bredare och utökat från två till tre scener, fungerar allt fler prefix på Rocken, och Olle Ljungströms rullstolsburna, sköra medelkklasspsalmer, framförda med stor värdighet och elegant trallvänlighet, drar tre gånger så mycket folk som Dundertågets roliga svenskspråkiga version av Hellacopters-urrocken som pågår samtidigt på andra sidan leråkern.
Det är dock aldrig någon tvekan om att festivalens kärna är en man i flanellskjorta. I mitten av kvällen heter han Frank Black i The Pixies och har rutig skjorta på blå botten, i slutet av kvällen heter han Neil Young och har rutig skjorta på röd botten.
Men på eftermiddagen är rocken alltså en hon för en stund och heter Chrissie Hynde och bär frackjacka istället för flannell. Ingen är väl mer van vid att vara one of the boys i rockhistorien än Chrissie Hynde, och hon försöker också tappert att tilltala publikens inre rocker med sin silvergitarr i högsta hugg: "Come on rockers!". När den ännu försynta och nedregnade församlingen tvekar med svaret skriker hon "I know you are!", men får fortfarande trevande respons.
Istället kallar hon Neil Young för "one of the rock gods" och säger att hon hoppas att någon i publiken kommer bjuda på en joint när det är dags för hans konsert.
Till skillnad från Neil Young, som undviker sin senaste bökiga skiva, kan Chrissie Hynde stolt framhäva ljuvliga spår som "Love's a mystery" från The Pretenders comebackskiva utan att vara rädd för att sälla sig till dem som var bättre förr. Hon är faktiskt precis lika svalt lysande som någonsin med sitt nya mjuka countrysväng.
Detsamma gäller för två av kvällens övriga comebacknummer, Perssons Pack och The Pixies. Per Persson har - inga jämförelser i övrigt förvisso - precis som Chrissie Hynde behållit bandnamnet men bytt ut bandet och röjer nu runt med sin musikaliska arvtagare Love Antell från Florence Valentin. Det är verkligen ingen lätt uppgift att piska upp något legendariskt nittiotalsröj på den här vindpinade åkern. Men när himlen öppnar sig sista gången för kvällen knör de ändå in åtminstone två alternativa prefix framför ordet Rock: sjörövar-rock och dragspelsrock, och får fint gensvar i försiktig geggamojadans.
När Pixies går på och det flyger ballonger istället för regn i luften monteras alla mina invändningar mot återföreningar, föredettingar och ur-rockighet ner. De låter helt fantastiska och det är verkligen något visst med att höra deras pre-Nirvanarock live, så här på andra sidan, när tusentals band tagit vad de behövt av Pixies röjarinnovationer och gjort helt egna saker med dem.
Om Neil Youngs avslutande konsert är en manifestation för rockhistorien del 1, så levererar Pixies avsnitt två i dokumentären.
En gång i tiden var verkligen rockens framtid en kärv man i flannellskjorta. En Neil Young som aldrig slutar trollbinda ett folkhav på femton tusen människor med sina lägereldsballader bevisar att rocken aldrig fått någon annan framtidsvision än Neil Youngs honungsljusa stämma. Han är en jukebox av kött och blod. Från det inledande skimret i "From Hank to Hendrix" över "Heart of gold" till avrundande "Keep on rockin in a free world" är han helt enkelt lika overklig som en levande mumie. Det är ack så bra, men också nästan omöjligt att ryckas med av, eftersom det är som att se rocken i en monter på museum.