Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Porrig Rihanna avslutade festen

Årets Peace & love-festival når inte riktigt upp till fjolårets publikrekord, men ett bestående intryck är ändå den enorma folkmassan. Prestigebokningen Rihanna övertygar dock knappast fler än fansen längst fram.
Musikrecension

Artist: Rihanna, The Shins, Lastkaj 14, Hoffmaestro, Anna Ternheim, Skrillex, Thåström m fl.

Plats: Peace & Love, Borlänge

Peace & Love är verkligen ett monster. Årets publiksiffra på 48 621 besökare ligger snäppet under fjolårets rekord, men på området är det milt sagt tillräckligt trångt ändå. Arrangörerna har satsat hårt på säkerhet och festivalen beskrivs som lugnare än föregående år. Ändå känns det som om växtmån saknas. Det blir inte längre musiken som kommer i första hand, utan den enorma folkmassan. Men när The Shins spelar vid sextiden är det i alla fall gott om plats framför festivalens näst största scen. De amerikanska indierockarna bjuder på kompetent pop och en psykedelisk vals, trevligt men inte mer.

Glider man vidare hittar man Lastkaj 14 som håller trallpunkfanan högt och förvandlar den lilla inomhusscenen CoZmoZ till en röjig fritidsgård. Lördagens program är om möjligt ännu spretigare än övriga dagar och den som har svårt att välja (vilket visar sig vara nästan alla) kan satsa på Hoffmaestro. Elvamannabandet från Stockholm skiter i kredden, går direkt på bredden och får ett uttjatat begrepp som genreöverskridande att kännas som en underdrift. Deras mindre smarta, men Manu Chao-ösiga partybål måste vara lätt att älska om man gillar slafsiga bufféer med mycket av allt. Men finsmakaren lämnar med fördel folkmassan för Anna Ternheim med stämningsfulla sånger och stråkdrivet kompband på Venus.

Om man är trettio plus och sedan styr stegen mot Skrillex känns det onekligen som om man rör sig i fel färdriktning. För medan den lite äldre publiken vallfärdar till Thåström rusar kidsen mot Fantasia-scenen för dagens dubstepdos. Trängseln är total och det slutar med att jag står ända borta vid intilliggande Utopia. På det avståndet drabbas man kanske inte lika hårt av Skrillexbacillen, men den kaliforniska dansmusikslyngelns tungt skruvade beats är onekligen oerhört smittsamma och paradigmskiftet mellan arenarock och dansmusik har sällan känts lika påtagligt som här.

Den coola virtuella verkligheten på Skrillex storbildsskärmar varvas fantasilöst nog med en bikinibak i närbild, men det är svårt att slita sig från stämningen. Dessutom räknar jag med att det kommer att vara fullsatt på inomhuskonserten med The-Dream, r’n’b-snubben som skrivit hitlåtar åt årets affischnamn Rihanna och lyxiga soulpopballader åt sig själv. Vid närmare undersökning visar han sig spela för en liten, men hängiven publik och fyller åtminstone sista halvtimmen i den halvtomma Gracelandlokalen med musikaliska guldkorn av sjuttiotalsslickt, men ändå modernt snitt.

Texasbandet Deadman har inte bara en egen ruta i festivalschematsenare under kvällen utan håller också i trådarna under eftermiddagens hyllningskonsert till The Band med självaste Garth Hudson på keyboard och gästartister som Ebbot Lundberg från The Soundtrack of Our Lives. I bakgrunden skymtar redan delar av Rihannas Egypteninspirerade scendekor och man tänker redan då att om r’n’b-popdivan, som rullar runt på otippad festivalturné, nu inte skulle infinna sig vid midnatt så har man i alla fall sett den.

Men dyker upp, det gör hon. Om än fyrtiofem minuter försenad, precis som i Oslo häromdagen. Det är en oförskämd attityd som inte direkt kompenseras av att hennes röst är minst sagt svajig. Så fort den inte är förinspelad förstås – och det är den rätt ofta. Världsstjärnan ber i alla fall om ursäkt för att hon är sen till festen och försöker blidka den tidigare buande publiken med ett pärlband av hits, gör sig bäst i baktaktslåtar som ”Man down”, men övertygar knappast fler än fansen i den främre fållan.

Ur festivalsynpunkt är det svårt att se Rihanna som annat än en korkat vald prestigebokning och när hon avslutar Peace & love är det inte heller kärlek, utan snarare sex i luften med såväl ”S&M” som tröttsamt porriga poser. Scenografin – två gigantiska faraostatyer och en ­laserlysande sfinx – är samtidigt imponerande. Konserten tar sig också något efter hand med ett relativt enhetligt sound, innan sångerskan strax efter stängningsdags vecklar ut ”Umbrella” som näst sista låt och någorlunda ära i behåll.

Dag 5

Vädret: Sol med omväxlande molnighet. Uppe­håll, men inte särskilt varmt.

Typsituation: I gräset framför Shangri-La-scenen ligger några enstaka festivalbesökare och lyssnar på Maria-Pia Cabero från Expo som håller en föreläsning med rubriken ”Aldrig mer folkmord!”.

Årets drink: I vattenbarerna bjuds det på vatten och saft. Vill man slå på stort kan man köpa en tom flaska att fylla på vid behov. Miljövänligt (en del av intäkterna går dessutom till välgörenhet) och praktiskt, i alla fall om flaskan inte hade läckt ...