Lars Winnerbäcks stegrande Hultsfredsäventyr med en spelning på en ny, större scen varje kväll avslutas på Hawaii. Trots tappad koncentration är gensvaret enormt, rapporterar DN:s Mattias Dahlström.
”Jag valde verkligen en bra tidpunkt för att spela lugna låtar”, säger islänningen Òlafur Arnalds ironiskt och ler snett från den lilla scenen Stora Dans. Arnalds är omringad av artister som är större och mer högljudda. Först överröstas han av Ice Cube som avslutar sin hårda, men ojämna, konsert på Pampas. Tio minuter senare kämpar Arnalds och hans medmusiker mot Sahara Hotnights på Hawaii-scenen. Islänningen spelar de skiraste melodier på sitt piano samtidigt som en laptop smyger ut subtila rytmer och en stråkkvartett långsamt bygger upp mot grandiosa avslutningar. Det är väldigt vacker musik i gränslandet mellan pop och konstmusik. Att den försvinner i det allmänna festivalbruset är synd.
Frida Hyvönen har liknande problem. Ljud från andra scener sipprar in i Teaterladan medan hon sjunger sina musiksatta noveller. Hyvönen står dock bättre rustad, har mer musikaliska muskler och därmed större chans att höras över konkurrenterna. Hon blandar och ger, en del låtar slarvas bort, andra låter helt fantastiska.
Promoe behöver inte brottas med samma bekymmer som Arnalds och Hyvönen. Med jättehitten ”Svennebanan” i ryggen kan han kliva ut på Hawaii-scenen utan minsta risk att inte nå ut. Och Loop Troop-medlemmen övertygar. Tillsammans med det strålande kompbandet Spider Dogs hittar han precis rätt balans mellan organiskt sväng, genomträngande vassa electroljud, ett par snygga lån från hiphopklassiker och hans egen ettriga rap.
Brittiska Klaxons har också en del genomträngande vassa electroljud, men de gör mycket mindre av dem. Deras ambition att blanda technons ljud och energi med en hyfsat traditionell rockbandssättning, som för ett par år sedan fick dem att bli flaggskeppet i den framväxande nu-rave-genren, faller gång på gång platt till marken. Energin omvandlas bara till ett trött malande, helt utan både finess och kraft.
Lars Winnerbäcks stegrande Hultsfredsäventyr med en spelning på en ny, större scen varje kväll avslutas på lördagskvällen på Hawaii. Riktigt lika koncentrerad och sammanhållen som fredagskvällens urladdning på Pampas blir spelningen nu inte. Även om gensvaret är enormt.
Thåströms avslutning på Hawaii är riktigt tung. Låturvalet kan alltid diskuteras, det finns en del dödkött i låtlistan, men när bandet slamrar på, Thåströms röst raspar snyggt och den mäktiga ljusshowen skimrar i den becksvarta Smålandsnatten blir resultatet onekligen väldigt suggestivt.