Suzanne Osten har gjort det igen. Med Lorcas ytterst sällan spelade ”Publiken” fortsätter hon sitt undersökande av teatern visavi människan. Det är fribrytande, somliga kan möjligen anse att Osten den här gången är ute på ett kamikazeuppdrag. Men om det är någonstans man ska leva farligt så är det väl på teatern – vad ska vi annars med den till om vi inte där vågar utmana?

För det gör ”Publiken”, pjäsen som handlar om det titeln anger. Bland annat.

Definitionen av publiken är här lika bred som den surrealistiska fresken på Göteborgs stadsteaters stora scen. Med vilka ögon ser vi och vad? Man brukar tala om meta­teater, ett spel i spelet. Här har vi metapubliken, bildligt liksom bokstavligt när en grupp från salongen efter paus promenerar in i föreställningen och tar plats i fonden. Sen betraktar vi oss själva från skilda håll medan Lorcas märkliga teatervisioner tar form däremellan.

Mest ter sig spelet som en process där vad som helst kan hända – inuti åskådaren liksom på scenen. Det senare förstås en av de många illusioner som Lorca-Osten undersöker. Som publik till ”Publiken” gäller det att överlämna sig till alla de intryck, bilder, tankar och emotioner som rusar förbi i raseri och passion, besatthet och åtrå. Kärlek enligt Lorca, uppstår ur slump, vi kan precis som i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” bli förälskade i första bästa åsnehuvud. Det sker ju inte sällan.

Och så den starkaste drivkraften av alla, den ångande sexualiteten som gnäggande kråmar fram genom tiden och känslorna, fullkomligt obekymrad om kön. Anna Takanen, Marie Delleskog, Amelie Thorén och Malin Dahlström – fyra vita hästar vars svansföring hör till det mest underbart kättjefulla man kan se. Och farligt roliga.

”Publiken” är en skådespelarnas triumf. Navet som allt slår blixtar kring är Simon Norrthon, regissören som till varje pris vill undersöka hur teaterns inre och yttre blick riktas och kanske kan förändra något i grunden. Och så hans dramaturg, Ann Petrén, vars uppgift är att foga samman regissörens visioner till ”begriplighet”. Likt en marionettspelare håller hon suveränt hela detta galna spektakel i sina trådar: Primadonnor, Kejsaren, Pojk- och Flick-Julia i en burlesk Romeo och Julia-variant, Åsa-Lena Hjelms pragmatiska vaktmästare, cirkus och så Malin Dahlström vars vite Harlekin sjunger så suggererande skönt. Komiken slår kullerbyttor med grymheten, för skådespelare kan få betala med livet både i spel och verklighet.

På Göteborgs stadsteater handlar det just nu om mod. Lorca vågade utmana livet och teatern 1930 och teaterchef Anna Takanen djärvs 2009 bjuda in Suzanne Osten att utmana publiken. För det här är ingen given kassavältare. Utöver allt annat är det spretigt, stundtals obegripligt och ibland väl långt. Men det gör skillnad. Suzanne Osten slår näven i begreppet teater så att det krackelerar. Av bitarna kan sammanfogas något nytt. Det har snart gått hundra år sen Lorca skrev: ”Antingen måste teatern förändras i grunden eller också är det slut för alltid. Det finns ingen annan lösning”.