Robert Schumanns ”Scener ur Goethes Faust”, som uruppfördes i sin helhet 1862 i Köln, tillhör den romantiska erans största och vackraste men också mest okända verk. Trots att tonsättaren, likt årets andre jubilar Fredric Chopin som också är född 1810, alltid hållits som en av de mest karismatiska revolutionärerna i den första generationen romantiker.
Delvis beror detta på att ”Scener ur Gothes Faust” är ett oratorium, skrivet för konsertscenen och inte för operascenen. Men mest på dess besynnerliga dramaturgi där Schumann med otålig expressivitet fragmentiserar hela dramat fram till Fausts död, för att komma fram till det ögonblick då hans liv kan ses i ett slags efteråtperspektiv. Inte för att stänga om det utan för att öppna det mot det okända och utopiska. Och där ladda det med en musik vars hänryckning världen knappt hade hört maken till.En finalakt där Fausts själ, andliga fäder, änglar av olika himmelsk grad och välsignade gossar bär i väg i en ringdans mot en verklighet som är evigt befriad från motsatsernas spel och som är fullkomligt försonad.
1994 medverkade Radiokören i ett framförande av ”Scener ur Goethes Faust” i Berlin, under ledning av Claudio Abbado som man trodde knappast gick att överträffa och som även dokumenterades på cd (Sony). Nu var det dags på hemmaplan, i Berwaldhallen tillsammans med Radiosymfonikerna under Daniel Hardings ledning.
Och det är bara att ge sig inför ett rent sagolikt inspirerat framförande som hade precis allt det som kännetecknade konserterna i Berlin. Skärpa, fantasi och intensitet – från den första scenens sällsamma lätthet , via de alltmer sammanblandande mörkerklangerna inför Fausts död, fram till den på sina ställen närmast nordiskt färgade genomskinligheten och den upplöst svallande yran i sista delen.
En kör och orkester i toppform, men på podiet hade Harding också en solistensemble av allra högsta klass. Bland andra Christian Gerhaher (Faust) med en baryton av yppersta lätthet, Miah Persson (Gretchen) med en glödande sopran, Alastair Miles (Mefistofeles) med en djupt svärtad bas och de briljanta Matilda Paulsson och Katarina Karnéus i flera olika mezzoroller. Samt inte minst den bedårande sopranen Mojca Erdmann som den segerrikt jublande Ängeln, tyngdlöst skrittande över en eterisk basgång utan basar.
Med denna konsert i Berwaldhallen fick Schumann-året 2010 en oöverträffad start. Och många nya anhängare till en vidunderlig men ganska okänd musik som spränger hjärtan – för kärlekens skull.