En pyrande stålkonstruktion sänks ner som en hängbro över publikhavet innan den tyska metal-maskinen tågar in från läktaren med flaggor och fackla i högsta hugg. Det här är ju ett band som verkligen brinner för sin sak så vad kan vara mer passande än att tända den olympiska Rammsteinelden på en fullsatt sportarena som Globen. Biljetterna är slut sedan länge, men bandet ger valuta för pengarna och ser till att det blir hett om öronen redan i öppningslåten ”Sonne”.
I händerna på Rammstein har syntscenens suspekta symbolspråk och tung technometal alltid varit en explosiv kombination. Så när industriromantikerna från Berlin följer upp fjolårets samlingsskiva ”Made In Germany 1995–2011” sparas det inte på pyrotekniken. ”Sehnsucht” spränger in nostalgiska hårdrocksriff bakom en neonlysande mur av flammor, innan bandet bokstavligt kastar sig ur askan i elden: från ”Asche zu Asche” till eldfängda ”Feuer frei!”.
Gnistorna regnar ner över scenen i episka ”Mutter”, men det blir aldrig så nedtonat nyanserat som det skulle kunna vara om Rammstein ansträngde sig lite mer för variation i stället för att enbart åka runt som pålitlig pansarbataljon. Visserligen dröjer det hela åtta låtar innan den riktiga rekvisitan rullas in – stålgrytan i ”Mein Teil” . Men tricken är gamla och beprövade: från pajaskeyboardisten Christian ”Flake” Lorenz gummiflottfärd under syntsvängiga ”Haifisch” till den skumsprutande penisattrappen i sista extranumret ”Pussy”.
Det är inte mindre underhållande för det, men förutsägbart. Och för en gångs skull förlorar de faktiskt mer än de vinner på att spexa till det. Att trummisen Christoph ”Doom” Schneider vallar ut resten av bandet i slavkoppel till en miniatyrscen mitt ute på golvet är typisk Rammsteinhumor. Men att leverera lagom kittlande S&M-klichéer tänjer knappast på gränserna.
Det här är förvisso en greatest hits-turné med just favoriter i repris (de spelar inte ens sin enda nya låt ”Mein Land”). Men med tanke på hur Rammstein lyckats förvandla Depeche Modes ”Stripped” till Wagneriansk industrimetall, hade det varit mer fascinerande att se om de kunnat hitta en liknande förändringspotential i sitt eget material – både musikaliskt och scenografiskt.