Att se etablerade manliga dj:er värma upp för en kvinnlig dj-duo som sedan fullständigt dränker stället i attityd och pyroteknik har för mig en symbolisk betydelse som ”jämställdisten” Pär Ström nog inte skulle förstå ens om han återfötts som kvinna i Afghanistan.  

Personligen går jag inte i gång på Rebecca & Fionas tillbakahållna sång eller svärtade hi-NRG-sound, men som scen-dj:er är de sjukt underhållande. Syndikalister må kalla dem posörer, men bara genom sin existens har de inspirerat tjejer över hela landet att bli dj:er, ta plats och ställa den centrala frågan ”hur svårt kan det vara?”. På alla områden. Det kan ingen ta ifrån dem.

Lördagens gig är ett exempel på hur kontroverser kring artisters integritet blivit allt vanligare på Stockholms livescen. Förra året förvandlades Medis till en Beckfilm när kongolesiska demonstranter drabbade samman med polis i protest mot sångaren Fally Ipupas uppträdande. Inför Rebecca & Fionas spelning rasade i stället en nätdebatt om moralen i att dessa ”Ingen människa är illegal”-sympatisörer skulle spela på en klubb som utnyttjat papperslösa städare. Rebecca & Fiona försvarade sig med att det skett ett ägarbyte och syndikalisterna svarade med att lysa med sin frånvaro utanför Berns.

Väl där inne är det nog mest jag som undrar vem som kommer att städa upp all konfetti efteråt. Fansen är extatiska och bjuds på en maxad extra allt-show där tranceslingorna synkas med ljusdioderna på dj-bordet, den manliga side-kicken vogue-dansar och pyroeffekterna får allt att lukta nyår. För den som inte accepterat dj:n som den nya rockstjärnan är Rebecca & Fiona en perfekt introduktion. Deras teatraliska koreografier ger också ett mervärde till showen som manliga arenahouse-dj:er saknar. Däremot skulle den tjäna på live-sång hellre än mim.