Under ”Californication” projiceras pillerburkar och skalpeller bakom bandet, som för att kommentera den fåfänga jakten på lycka och skönhet i änglarnas stad. Frågan är hur de snart femtioåriga farbröderna i Red Hot Chili Peppers håller sig så fräscha och deffade. Dricker de Evian ur den heliga graal före varje spelning? Eller har basisten Flea gjort en pakt med djävulen där han förbinder sig att plåga mänskligheten med oändliga solon i utbyte mot Foppas fysik?

Förr i tiden dämpades Fleas basexcesser i viss mån av gitarristen John Frusciante, som hade ett lika stort ego. Nyrekryten Josh Klinghoffer (bandets åttonde gitarrist sedan starten 1983) har inte lika mycket att säga till om.

Flea får således göra vad han vill och dribblar ständigt i väg med låtarna. Publiken älskar det. För mig som gillar det västkustpoppiga Chili Peppers (i synnerhet det Fru­sciantedominerade albumet ”By the way” som Flea var så missnöjd med att han hotade att lämna gruppen) blir det ganska prövande.

Men trots att gruppens traditionella funkrock låter daterad går det inte att värja sig mot hitparaden. ”Can’t stop” har ett oslagbart taggigt riff. Och en miljon kassa gatumusikanter har inte lyckats förstöra kraften i ”Under the bridge”.

Bandet har också fått något av en vitamininjektion på senaste skivan där de flörtar med disko och afrobeats. När Red Hot Chili Peppers studsar runt på det flimrande scengolvet (en enda stor bildskärm) är de nästan lika heta som förr.