Ungefär mitt i kommer en version av Gram Parsons balladklassiker ”She”, enkelt och stilrent utförd. Det visar sig vara en sorts gränsmarkör. Innan dess har det mest varit musik som påminner om hans vardagsjobb i amerikanska traditionsrockarna The Black ­Crowes, bara lite mer varierad i strukturerna. Lite mer äventyrlig.

Någon gång med en knyckighet som påminner om Little Feat (vars album ”Sailin’ shoes” spelades före konserten). Någon gång med en otippad förlängning på slutet, som när den rätt Tom Petty-konventionella ”I don’t hear the sound of you” övergår i ett meditativt jazzparti. Allt ändå relativt koncist.

Efteråt blir det jam. Långa låtar i fler sorters taktarter, mer jazzigheter, närmanden till såväl psykedelisk 70-talsrock som The Allman Brothers Band. Det senare förstärkt av att Rich Robinson ser ut som en ung Gregg Allman och stundtals spelar hypersnygg slidegitarr tydligt präglad på Duane Allman.

Sedan samlar de ihop sig framåt slutet. Men oavsett var i programmet de befinner sig är bandet fullkomligt fenomenalt – ett verkligt band, snarare än soloartist med komp. Alla fyra spelar så mycket hela tiden att det är svårt att förstå hur det kan finnas så mycket luft och ledighet i musiken.

Men det gör det. Den kränger och svänger så att det är en fröjd att åka med, oavsett om det är rent flum eller sådan bluesrock som nästan alla andra hade fått att låta fyrkantig. Tre av dem sjunger fin stämsång också.

Sedan är Rich Robinson inte en sångare i klass med Black Crowes-brodern Chris, som har en mer klassiskt karaktärsfull rasprockröst. Men han sjunger verkligen inte illa. Och i en stillsamhet som just ”She” är den perfekt.