Rihannas konsert i Malmö ställdes in på grund av influensa. Superstjärnan från Barbados bad om ursäkt på Twitter och lade upp en bild av droppnålen i hennes arm. Vilken medicin Rihanna fick är oklart men av spelningen i Globen att döma gav de skånska läkarna henne dunderhonung intravenöst.
Hon genomför en bländande konsert. Likt en flipperkula studsar hon omkring på den enorma, neonblinkande scenen – omgiven av eldslågor, konfetti, dansare och en rosa stridsvagn. Det liknar en vansinnig Las Vegas-show. Inte undra på att Joe Labero stuffar i vip-sektionen närmast scen.
I början av Rihannas karriär vara det lätt att störa sig på hennes nasala röst, särskilt när hon jämfördes med den vokalt överlägsna Beyoncé. Men hennes relativt klena stämma tvingade henne att hitta riktigt bra låtar. Hon satsade på perfekta poprefränger i stället för virtuosiskt wailande. Fyra år senare har hon en diger repertoar. Att rösten också har blivit fylligare hörs i synnerhet när hon hyllar sina karibiska rötter med reggaepumpande spår som skottdramat ”Man down” och erektionshyllningen ”Rude boy”. Över en baktakt blir hennes inte särskilt souliga stämma förföriskt sträv.
Det har skrivits mycket om att denna turné skulle vara avklädd och porrig. Rihanna och dansarna flänger visserligen omkring med kedjor och piskor – och hon drar upp en generad tjej ur publiken för att torrjucka lite på en säng – men hon hade mer vågade utstyrslar förr, och jämfört med de sadomasochistiska övningar som Madonna ägnade sig åt för tjugo år sedan är det hela ganska tamt. ”S&M”, Rihannas wanna-be-chockerande singel, hör till hennes andefattigaste låtar. Och Prince-covern ”Darling Nikki”, som föregår den, totalförstörs av gitarristen Nuno Bettencourt från det inte särskilt extrema nittiotalsbandetet Extreme.
Bettencourt sabbar åtskilliga låtar med sin strängonani. Resten av livebandet låter dock förträffligt. I de elektroniska numren smyckar de beatsen med lagom mycket slagverk. I reggaelåtarna hittar de en mörk puls som får den ystra dryckesvisan ”Cheers (drink to that)” att bli nästan opassande dramatisk.
Rihanna har vuxit till en fullfjädrad arenadomptör sedan hon besökte Sverige tre år sedan. Hon ränner ständigt ut på plattformarna för att komma nära fansen. I ”Don’t stop the music” rusar hon längs kravallstaketet och ger en tanig discopojke med rödsprayad Rihannakalufs en kyss på kinden. Han kollapsar av glädje.
Men det är i extranumret ”Love the way you live (part II)” som hon verkligen griper tag. Det var från början en duett med Eminem (två av hennes andra fullträffar, ”Run this town” och ”Live your life”, är också samarbeten med rappare) och byggs på senaste skivan ut till en förkrossande sorglig ballad om ett destruktivt förhållande.
Kanske uppfattas låten som extra emotionell eftersom Rihanna genomlidit dramat på riktigt (med ex-pojkvännen Chris Brown som misshandlade henne). Men framför allt är det en makalös ballad. Hon sjunger den sittande på en flygel som hissas upp i luften. Fyrverkerier sprakar på videoskärmar och tårar glänser på tonårskinder.