Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Robbie Williams på Tele2 arena i Stockholm

Robbie Williams bjuder på en stor dos lättviktig listpop. Bilden är från en tidigare konsert då det rådde fotoförbud i Tele2 arena.
Robbie Williams bjuder på en stor dos lättviktig listpop. Bilden är från en tidigare konsert då det rådde fotoförbud i Tele2 arena. Foto: Jean Pierre Amet

Svårt att inte imponeras trots att ingenting görs på riktigt allvar.

3

Robbie Williams

”The heavy entertainment show”

Tele2 arena, Stockholm.

Robbie Williams bakgrund i pojkbandet Take That ligger honom förmodligen i fatet bland icke-fans. Det, plus att han verkar vara en rätt krävande snubbe – tidvis deprimerad, men mest övertänd, som i talkshowen ”Skavlan”, och gränslös, som då han gjorde videoklipp under sin frus förlossning. Eller så är han bara härlig. Och snygg. Och jättebra. Det beror alltså på vem man frågar. Men inte ens den mest skeptiske kan undgå att imponeras lite av Williams i full aktion på en stor scen som Tele2 Arena.

Här är ingenting riktigt på allvar. Det finns inget djup, inget motstånd, ingen konstnärlig integritet, stil eller smak. Kort sagt: ingenting som på minsta sätt kan stå i vägen för ”Den tunga underhållningsshowen”. Konserten heter så, fritt översatt. En variant vore ”Den tungt underhållande showen”. En hårfin skillnad, och i vilket fall stämmer det bra med vad Williams faktiskt levererar. En självuppfyllande profetia. En postmodern listpopbonanza. Och en komplett orgie i – Robbie Williams.

På var sida om scenen ståtar en jättelik siluett av honom i boxarpose. För det är också vad konserttiteln anspelar på. Tungvikt. Att han visst, när som helst, skulle kunna nita Liam Gallagher. Men den hänger även ihop med klassiska gentlemannaideal, som i sin tur hänger ihop med den roll som klassisk crooner som hägrar någonstans bakom projiceringen av Williams som bara simpel popstjärna. Nu har han aldrig kunnat matcha den fullt ut, men emellanåt gör han definitivt ett försök.

Det är bara att han i grunden mer liknar och låter som en poppig korsning av Bruce Dickinson och Benny Hill. Och lite Elton John, höll jag på att tillägga.

Men som liknelsen med Dickinson (från Iron Maiden) röjer är det påfallande mycket rock i Williams show. Ingen intressant rock, i och för sig, utan sluggeraktig och som sämst närmast ett slags schlager. Han flirtar med soul också, redan genom låtar som spelas i högtalarna strax innan han går på scenen. Men av det blir mycket litet. I stället konfetti och tjejer som skakar på rumpan precis som stygge Williams själv gärna gör.

Att han sticker emellan med Cab Calloways ”Minnie the moocher” känns knappast välplacerat. Men det gör å andra sidan George Michaels ”Freedom”. Där får han ett annat fäste och plötsligt utstrålar till och med danstruppen en viss värdighet.

I kombination med hela sin ostyriga framtoning får han ihop en artistisk persona, som trots allt inte låter sig avfärdas så lätt. I ”Millennium” är han i sitt esse och dompterar fullständigt publiken. ”Rudebox”, ”Feel” och ”Rock DJ” sitter också tajt och kraftfullt, medan (covern på World Partys) ”She’s the one” blir för svulstig. Han tappar bort det då och då; det blir trubbigt och larvigt alternativt bara trubbigt. Men även om han får ta någon räkning så går han aldrig i däck. Det är knappast tungt i någon egentlig mening. Men det är show och det är underhållande.