Hela Robyns artistskap har de senaste åren handlat om kontrasten mellan det fysiska, köttet, och det elektroniska. Det är en röd tråd som löper genom texter, produktion och inte minst livespelningar. När Robyn gör den första av sina fyra slutsålda konserter på Cirkus moonwalkar hon robotiskt in på scenen, omgiven av sitt band som är klädda i labbrocksliknande vita overaller. Scenen badar i kallt blått ljus, det är dubbla trumset och dubbla keyboarduppsättningar, och hon kastar sig rakt in i ”Time machine” och en hårt klubbig version av ”Cobra stil”.

Hon dansar som en gud. Hon har en säregen förmåga att röra sin kropp både otroligt medvetet och utstuderat, och samtidigt helt instinktivt. Just som en rörelse känns ryckigt koreograferad brister allt och Robyn exploderar, klänger på keyboardpodierna, grenslar bastrumman. När hon äter en banan i motljusprofil känns det mer primalt primataktigt än sexuellt.

Det är inte en slump att liveintrot till ”Call your girlfriend” låter som Vangelis briljanta ”Blade runner”-soundtrack. Filmens existentiella frågor kring vad det innebär att vara människa ekar i Robyns hela uttryck. På skiva kan tematiken ibland kännas alltför förenklad, som i ”Fembots” robotar-har-också-känslor-text.

Men live knyts allting ihop till en snygg nittio minuter lång konflikt mellan självkontroll och frihet. Konserten rör sig dramaturgiskt från inledningens hårdkomprimerade beats via en glittrande stroboskopdränkt ”Dancing on my own” till en mjukare, mer romantiskt mänsklig och lekfull avslutning. Under extranumren sjunger hon Abbas ”Dancing queen” med texten utbytt till ”Dancehall queen”, som sömlöst går över i en minimalistisk ”Show me love”. Och under ”With every heartbeat” formar hela publiken sina händer till hjärtan i luften, i en rörande illustration av Robyns unika förmåga att förena klubbmusik med känslor som går rakt in i ryggmärgen.