Dag 2.
Artister: Seun Kuti & Fela’s Egypt 80, Beirut, Grizzly Bear, Robyn, Wilco, Antony Hegarty m fl
Framför Azaleascenen står ett kompisgäng där alla liknar bleka skeppsgossar från förrförra sekelskiftet – tygskor utan strumpor, hårt uppkavlade bommullsbyxor, stor utanpåskjorta samt en liten söt keps perfekt fixerad ovanför lång lugg – och försöker följa med i en ålande, kråmande, hoppande och vrålande gummimans rörelser. Uppe på scenen finns Seun Kuti och hans stenhårt arbetande 15-mannaorkester Fela’s Egypt 80 (fadern Felas gamla kompband) som verkar ha bestämt sig för att krossa all eventuell skepsis inför suggestiv och skållhet afrofunk.
Bandet öser på utan en sekunds paus och Kuti gapar ”I need some crowd participaaaation!” Den får han, stora delar av publiken börjar att närmast självsvänga.
Den första riktiga festivaldagen på Way Out West blev kontrasternas dag. Eller duell mellan scenerna, om man vill. Programmet innebar idel genrekast men få frontalkrockar, vilket möjliggjorde för publiken att ta till sig en stor del av samtliga spelningar. Snyggt planerat.
När publiken fortfarande hyperventilerar efter Seun Kutis funkuppvisning kommer Zach Condon och hans band Beirut ut på den mittemot belägna Flamingoscenen. Han hälsar, tar upp sin trumpet, och på bara några sekunder står vi mitt i årets kanske vackraste, vemodigaste och mest sympatiska spelning. Condons förmåga att mixa balkanblues, texmex, franska chansoner och folktronica till en sval, ofta lite ledsen, globalpop är inget annat än unikt. Till råga på allt sjunger han som en ängel.
Och kontrasterna bara fortsätter.
Grizzly Bear – årets hajp – börjar smått tveksamt i Linné-tältet, och sedan går det ner ytterligare i ett långt, segt och navelskådande mittenparti. Publiken börjar tunnas ut.
Och fylls på hos Robyn, som utgör programmets nästa lappkast – och festivalens högsta jubel.
Det finns massor av sätt att mäta vem som är ett lands största popstjärna, och alla blir fel för någon. Men om det handlar om att samla flest fans från flest läger torde Robyn vara nummer 1. Och hon bär favoritskapet likt en drottning som kommer hem.
Med fullständig självklarhet och kontroll, stor avspändhet och generositet, ger hon en totalshow som möjligen tappar fokus i någon låt, men allt sådant slätas snabbt över av ett följsamt band (där Andreas Kleerup alternerar på trummor, gitarr och keytar) och ett antingen hårt manus eller en stor uppfinningsrikedom i stunden. Och av gästartisterna. Mapei, Lykke Li (i fotsid svart slöja), Röyksopp (iförda ufohjälm respektive illröd slängkappa) framför varsin cover tillsammans med Robyn. Så kommer årets – nej, decenniets – överraskning in på scenen. Dr Alban. Som gör nitton år gamla ”No coke”.
Är det sant? Det är sant.
Och så vänder vi oss återigen om ett halvt varv för att direkt därpå, från Azaleascenen igen, få Wilcos stenhårda countryrock i nyllet med en sliten men glad(!) Jeff Tweedy.
Fler kontraster? Efter Wilco vänder vi oss om igen, går kanske 50 meter och ser snart en glad Antony Hegarty ställa sig längst fram på scenen och prata med oss. Helt otvunget. Utan huva eller dok. I ryggen har han Göteborgs Symfoniorkester och givetvis blir det en vacker och fin konsert. Man kan sakna de mer souldränkta låtarna, men vi får lära oss att ”Jesus kommer att återfödas som kvinna. I Afghanistan”.
Framåt kl 01, nere på Trädgår’n i stan, står en tragiskt stupfull Ian McCulloch på scenen med sitt Echo & The Bunnymen. Han svajar, sluddrar och svär, och han har irriterat sig på någon i publiken. Men även här finns en stråkensemble i ryggen och när framförandet av det gamla storalbumet ”Ocean rain” kommer i gång på allvar blir det överraskande både storslaget och distinkt. McCulloch bär fortfarande rockvärldens coolaste röst. När han sjunger.
Kontraster, var det.