Först efter fjärde låten hänger Rosanne Cash på sig sin egen gitarr, och det märkliga är hur liten skillnad det gör. Ändå är de bara två på scenen, hon och maken John Leventhal. Men det är inte utan anledning som hon stolt presenterar honom som ”sitt band”. Han är verkligen en ovanligt komplett gitarrist som utan problem eller brådska klarar av att leverera basgångar, ackord, riff och soloinpass. Lite som en lugnare, mer kontrollerad Richard Thompson. Varje låt har ett distinkt, genomtänkt arrangemang. I flera gamla countryklassiker har han lagt till nya, sofistikerade harmonier, ändå har han tid att också improvisera mitt i alltsammans.
Med en sådan medmusiker blir man rent tacksam över att Rosanne Cash inte har tagit med ett helt band till vad hon påstår är sin första Stockholmskonsert någonsin. Tryggt kan hon koncentrera sig på att sjunga, och hennes röst kan få all plats den behöver. Flera gånger gör hon det genom att ta ner uttrycket, sjunga så lugnt och lågt att man verkligen blir medveten om hur tyst publiken på det fullsatta Nalen är.
Framför allt när hon tolkar de gamla folk- och countryklassiker som finns på fjolårets album ”The list”, hämtade från den lista om hundra låtar som hennes far Johnny Cash plitade ner när hon var arton, tänkt som hennes musikutbildning. Nu säger hon sig ångra att hon inte bad honom om fler listor innan han dog. Samtidigt som hon själv jobbar med en liknande lista till sin artistdotter Chelsea Crowell.
Hennes egna låtar är från en annan era, om inte rent av från en annan kultur. Längre och ofta långsammare, sällan med mer än en anstrykning av country, och där sjunger hon ofta ut som den storartade balladsångerska hon också är. Men det är som om gamla örhängen som ”Long black veil” eller ”Sea of heartbreak” får henne att växa en liten bit till.