Det man kan vara säker på med PJ Harvey är att hon aldrig gör det hon gjorde senast. Få artister har lika konsekvent skapat en skivkatalog där varje album på något sätt är tvärt emot det förra och bara på Roskildes olika scener har hon genom åren laborerat med allt ifrån grotesk översminkning till bar överkropp med bh.
Nu framträder hon som en surrealistisk hälsning från 1800-talets salonger. I en kysk klänning som får henne att framstå som än pinnsmalare än hon är och ett märkligt fjäderarrangemang i håret. Samt en autoharp, ett typiskt instrument för amerikanska damer att spela i hemmiljö före elektriciteten och odödligjort av countrymusikinstitutionen The Carter Family.
Hon framför en hel drös av gamla publikfavoriter, inklusive både ”C’mon Billy” och ”Down by the water”, och i några av de taggigare numren hänger hon på sig gitarren. Ändå framstår hon som helt förändrad. Mjukare, skirare. Samt mer gåtfull än någonsin, även när hon sjunger samma saker som förr. Det finns inte många artister som kan lyckas med något liknande.
Undrar man vad Roskildefestivalen är för sorts ställe är det annars bara att titta på årets start. Som med så många festivaler går man ut lite löst, programmet är kortare och det mesta av det bästa sparar man till senare. Fast PJ Harvey ställer man ändå på scen – precis samtidigt som huvudattraktionerna Iron Maiden, som sällan spelar på festivaler och dagen efter ordnar egen konsert i festivalstorlek på Ullevi i Göteborg.
De är för övrigt på strålande humör, spelar i evigheter och redan efter tre låtar har jag tappat räkningen på hur många gånger Bruce Dickinson har ropat ”Scream for me Roskilde!”. En festival som kan smygstarta så har resurser.
Och dessa resurser kan se ut så här. Man går och kikar på Black Milk, en fin och medveten rappare från Detroit som i sällskap av ett liveband med bas, trummor och synt lyckas uppnå en ovanlig liveenergi – rätt mycket tack vare att bandet låter så buffligt och osmidigt.
Sen går man en liten bit bort och tittar på Narasirato från Nya Guinea – nio naturfolkssminkade män i höftskynken som omdefinierar alla mina föreställningar om panflöjt. Sju av nio spelar panflöjter av olika storlek, inklusive två basvarianter och två slagverkspanflöjter. Soundet är helt overkligt och märkligt mångfasetterat, där finns drag av såväl Hawaiimusik som gammal ska.
Raskt därifrån till norska 1349, sålunda döpta som hyllning till det år då Digerdöden kom till Norge. Även dessa sminkade på clownlikt maner, men här i black metal-tradition. Och en musik som förenar teknisk komplexitet med ett köttigt, muskulöst sväng som får norsk black metal att faktiskt framstå som riktig rock ’n’ roll. Det händer inte varje dag.
Allt detta redan i festivalens öppning, på en och samma gång, samtidigt som danska Veto samlar en jättepublik till sin 80-talistiska stadiumgoth på stora scenen. Dessutom har en ny scen öppnat halvt i skymundan och blivit sprängfull när svenske Daniel Norgren – närmast helt okänd i Sverige – spelar hes bluesrock med elgitarr, bastrumma och en ackompanjerande ståbasist.
Och så hör jag engelska Foals spela snygg, smidig, lätt dansant postpunk som jag aldrig skulle ha anat när jag för tre år sen avfärdade dem som teoretisk matematikermusik. Av den sidan hördes nu knappt ett spår.