Men jag tror nog egentligen inte att Grinderman var så separerade från Nick Caves vanliga verksamhet. Det märks på hans senaste skiva, som är oväntat hård och bökig, och det märks på hur han nu tar i på scenen. Hoppar, skriker, spottar, larmar loss på gitarr. Och mässar med sin djupa röst över de samlade massorna i natten, som en fallen predikant med malmklang i rösten. 

Det är långt från den storslagna och introspektiva musik han har ägnat sig åt de senaste tio åren, nästan som om han ville återvända till den maniska utlevelserock han en gång kom fram med, i det tidiga 80-talets The Birthday Party. Fast i en vuxenvariant, då, som fungerar till oklanderlig kostym med väst och randig direktörsskjorta.

Också för övrigt var det en rockveteranernas dag. Mer än vanligt för Roskildefestivalen, som brukar välja det nya och ännu knappt upptäckta hellre än det säkra och etablerade. Men här stod det återförenade Faith No More på stora scenen, elva år efter upplösningen, och lät än en gång sina interna konflikter synas på scen (nu var det gitarristen Jon Hudson och trummisen Mike Bordin som käftade med varann, varpå Roddy Bottum vid klaviaturen lakoniskt konstaterade att "this is what we do".)

Själv hör jag dem på ett annat sätt i dag. I synnerhet sångaren Mike Patton, mannen bakom oräkneliga experimentella projekt av varierande plågsamhet. Även i Faith No More ägnar han sig åt vokalt överspel, men det är inte det som är huvudsaken, utan att han lägger så pass mycket band på sig att man hör vilken storartad sångare han också är. 

Senare på natten var det dags för Oasis, bandet som ändrade den brittiska rockhistorien under några korta år i mitten av 90-talet och sen dess har räknats ut och kallats passé i mer än tio års tid. Ändå stod de nu på bästa festivaltid inför en monumental publik och var ett faktiskt ganska strålande band.

Absolut inte nytänkande, men det var de inte ens som debutanter. Men själva gruppen är bättre än när den stod på sin topp, hitkavalkaden går knappast att klaga på och Liam Gallagher är i all sin dumdryghet en sångare med sällsynt nerv i sin röst. Det märks inte minst när storebror Noel sjunger ett par låtar och allt ljumnar några grader.

Samtidigt är hjärtat i Roskildefestivalen allt det andra, det som inte står överst på affischen. Som Baddies, ännu ett hypertaggat engelskt indieband som tar avstamp i korthuggen postpunk. Som Orka, åtta personer från Färöarna som byggt nästan hela sin instrumentpark av trä, plåt, rep och prylar, likt en folkrockversion av Einstürzende Neubauten. Som Rokia Traoré, Malisångerskan vars allt mer diskreta skivor knappast låter ana hur hetsigt funkig hennes musik kan bli på scen - med klimaktiska covers av Fela Kutis "African woman" och Miriam Makebas "Pata pata". Som First Aid Kit, de svenska tonårssystrarna i hippieklänning som låter så förbluffande moget, i synnerhet när de sjunger stämsång.

Dock gäller det inte Little Boots, den omtalade sångerskan från England, vars stilrena syntpop-för-topplistorna just här tedde sig ungefär lika smalnischad som Bomba Estéreo från Colombia, som spelade modern klubbmusik med cumbiabotten på samma scen strax före. Roskildefestivalen är sannerligen en värld för sig.