Lily Allen kommer som en påminnelse om världen utanför, med en show som känns urban, modern och mer nattklubbsmässig än festivalanpassad. Även om hon har vanliga gympaskor till sin svarta festklänning. Hon röker hela tiden och blir full i skratt efter att ha presenterat fel låt, ändå verkar hon så enastående självklar på scen.
Det är en rätt kort show hon gör, men hon packar den full. Musiken rör sig hit och dit genom musikhistorien: lite karibiskt, lite gammelschlager, lite disco, lite nästan-rap. Och så några små utbrott av techno som mellanspel mellan låtarna. Ungefär som man numera kan zappa mellan musikstilar på nätet. Men allt låter så genuint brittiskt att man knappt fattar hur det går till, som ville hon ta upp manteln från Madness en generation senare.
Dessutom gör hon Britney Spears "Womanizer" så att man än en gång slås av hur ovanligt väl Britneys låtar lämpar sig att göra covers på.
Att sen gå vidare från Lily Allen till Tony Allen känns så absurt att man undrar om festivalledningen medvetet planerade för att de skulle spela samtidigt. Den legendariske afrobeat-trummisen från Nigeria är hur som helst i storform, ett lågmält centrum i ett stort band fullt av jazziga blåsare. Att på festivalvis bara passera där en kort stund är egentligen helt fel, sådan musik behöver tid för att verka. Detsamma kan sägas om Dub Colossus, som visar hur naturlig kombinationen etiopisk musik och tung reggae kan vara. Hur kan den Selassie-dyrkande reggaevärlden ha missat det?
Det är tredje Roskildedagen med strålande sol och snudd på värmeslag. Håkan Hellström kommenterar det från stora scenen på eftermiddagen, när han berömmer oss alla för att vi står ut i solen. Det är inte alltid Roskildevädret ger upphov till medkänsla av den anledningen, själv skalar han snabbt av sig västen och knäpper upp skjortan.
Är det inte ovanligt mycket svenskt på denna Roskildefestival, förresten? Just denna dag startar till exempel med en fenomenalt ösig Adam Tensta och slutar med två helt olika sorters psykedelia från Fever Ray och Dungen.
Och någonstans mitt emellan gör engelska Elbow en uppvisning i stillsam värme som förvandlar deras långsamma, lätt introverta musik till något som verkar riktigt festivalanpassat. Inklusive stormande allsång och en Guy Garvey som sjunger så fint och sorgset att tiden nästan stannar.