Lykke Li drog storpublik med sin danspop på Roskildes tredje dag, som också bjöd på hiphophajpen OFWGKTA och ett taggat Strokes.
Det är fånigt sent på natten, men också en central tidpunkt på festivalen. Festen är verkligen i gång och Lykke Li samlar vansinnigt många människor kring den näst största scenen. Och beter sig som om det är fullständigt självklart, redan en scendiva av rang. Draperar sig i märkliga skynken och kroppsstrumpor, skapar ett paradoxalt mörker mitt i rampljuset och kommunicerar inte mer än hon måste.
Men musiken är mäktig. Massor av slagverk och en sångröst som har slutat att låta skör. Kanske kan man kalla det danspop, i brist på bättre genrebeskrivning. Jag har ingen aning om vart hon ska ta vägen efter det här men känner mig helt säker på att hon kommer att fortsätta överraska oss. Robyn spelade på samma scen i fjol, det här var ingen dålig uppföljning.
Någon kilometer därifrån och ett halvt dygn tidigare spelar The Tallest Man on Earth, något mindre bekant som Kristian Matsson från Leksand, och ger festivalen denna dags näst största svenskkoppling. Hans fingerplockade trubadurmusik har utvecklats till att låta paradoxalt modern, influenserna från Bob Dylans förebilder är inte längre särskilt påtagliga. Vilket måste ha varit rätt strategi, bredvid mig står människor och sjunger med i hans låtar. De kan texterna! På väg ut ur tältet ser jag några till. Och det här är en svensk som Sverige ännu inte har upptäckt.
Dessutom tar han in ett kompband halvvägs i showen. Tyvärr förminskar det honom, till någon sorts Bryan Adams-figur. Men de måste ju ändå kunna kallas The Tallest Band on Earth.
Om det nu råkade vara lite knepigt att ta sig tillräckligt långt fram för att se The Tallest Man on Earth, så var det helt omöjligt med OFWGKTA – hiphopkollektivet från Los Angeles vars namn ska uttydas som Odd Future Wolf Gang Kill Them All. Jag har därför ingen aning om ens hur många de var på plats, men Tyler, the Creator var där och även många meter utanför scentältet gick det att höra varför det här är en av de just nu största hiphophajperna. Så underbart monotont, bräkigt, tjattrigt och basdjupt. Ingen hemmastereo kan vara rymlig nog att härbärgera detta. Det stärker mig dessutom i min uppfattning att hiphop ska vara lite idiotisk för att verkligen bli bra.
Ett ganska underligt specialprojekt var Congotronics vs Rockers. Där ett antal indierockare från bland annat Sverige och USA gick ihop med kongolesiska Konono N°1 och Kasai Allstars till en helt ny transtechnohybrid – dock med en lite mindre afrikansk färgning än man hade hoppats.
På stora scenen var det otypisk traditionsfest. Manlig, genombrittisk indiepop från först Arctic Monkeys och sen The Strokes (som råkar vara amerikaner, men det är irrelevant). Roskildefestivalen har byggt mycket av sin trovärdighet på yngre och vassare bokningar än så, å andra sidan är samtliga medlemmar i Arctic Monkeys fortfarande bara tjugofem – låt vara att två fyller tjugosex de närmaste dagarna.
Arctic Monkeys är dessutom ett strålande band, med en rytmisk precision som många av deras konkurrenter bara kan drömma om. Stora scenen i Roskilde fyller de emellertid inte ut och dessutom fanns det nu något lite liknöjt över dem. Den hyperhetsiga genombrottshitten ”I bet you look good on the dancefloor” borde inte kunna levereras så slätstruket.
Strax efter spelade The Strokes på samma scen och var galet taggade. Den skillnaden var inte liten.
För övrigt var den marockanska transorkestern Oudaden förutsägbart magnifik, just när årets mest typiska Roskilderegn föll och man hade anledning att huka under ett tak (och dessvärre missa Yelle). De hade dessutom en man på banjo! Men toppnoteringen i det fältet var nog etiopiska Ililta Band, som redan på två man skapade ett hypnotiskt groove värdigt en mångdubbelt större ensemble. Med den uråldriga krar-lutan – inklusive wahwah-pedal – som fundament och en av de mest entusiastiska trummisar jag någonsin har sett. Sen kom sångaren in med en ensträngad fela och allt blev bara bättre.
Svårare är att begripa om det var rimligt att låta videoregissören Chris Cunningham inta näst största scenen med pumpande techno och videofilmer uppdelade i olika bildfält. Dubstephajpen James Blake var i gengäld bättre än väntat, med en röstbehandling som fick honom att framstå som både utsökt sensuell och genuint queer. Konstigast är ändå som vanligt finnarna, vars kemiska vänner – Kemialliset Ystävät – satt så stillsamt och fingrade på lite gitarrer och diverse annat och skapade en stämning så säregen att inga ord någonsin kommer att kunna beskriva den.