En gång i världen skulle ett band som Madness ha varit självklart att avsluta hela festivalen med. Välkänt för alla och just så där godmodigt att de som har valt att stanna till slutet får en fin, varm avrundning.
Nu gör de engelska veteranerna vad de ska, spelar en lång kavalkad av hitlåtar och sparar de allra tidigaste till extranumren. Sångaren Suggs är charmigt självironisk och bandet – förstärkt med tre extra blåsare – spelar snabbt och spänstigt.
Sen är det dags för Coldplay. Och det är som om festivalen då upphör att vara Roskildefestival och blir Coldplayfestival. Köerna in till publikfållorna längst fram har aldrig varit längre, den kvarvarande publiken aldrig yngre – denna avslutningsdag då alla över femtio traditionsenligt går in gratis.
Dessutom står fredspristagaren Muhammad Yunus som uppvärmare och berättar om de minimala lån som har gjort hans bank till den största i Bangladesh och helt opåverkad av världens bankkriser – eftersom den tvärtemot vanliga banker satsar på kvinnor, fattiga, landsbygden... Publiken jublar.
Sen går Coldplay på, och sällan har de väl spelat ett mer publiktillvänt set. Chris Martin stöper om flera sångtexter för att passa just denna festival och Michael Jackson föräras en riktigt söt ”Billie Jean”-version i akustisk tappning, spelad långt ute i publikhavet. Att också Coldplay är ett genuint feelgood-band blir plötsligt uppenbart.
I övrigt bjöd avslutningsdagen några oväntade Miles Davis-upplevelser. Dels via veterantrumpetaren Jon Hassell, som i mörkret vid sin laptop spelade så dovt och elektronikpreparerat att all vass metallklang var försvunnen, medan vaga orientaliska klangvävar steg och sjönk omkring honom. Bara Miles Davis själv har väl spelat glesare.
Och dels via Soil & ”Pimp” Sessions från Tokyo, som tog energin från Miles 70-talsband och skruvade den ett par varv till, så att varenda låt lät som en konsertklimax, och där varje solo – på sax, trumpet eller elpiano – framför allt tycktes syfta till att lyfta groovet ännu högre.
Man kunde också höra engelska White Lies spela manisk postpunkrock som om retrovågen för sådant var precis nyfödd, holländska 2562 visa att basmullrande dubstep nu inte enbart är en engelsk angelägenhet och amerikansk-japanska Deerhoof spela totalkomplicerad gladrock där varje låt var helt annorlunda än den föregående.
Dessutom reparerade Peter Doherty sitt rykte från förra veckans Peace & Love-festival genom att vara fullkomligt fokuserad och genuint charmig, utan minsta problem att helt ensam fylla ut en jättescen. Även han gav sig för övrigt på Michael Jacksons ”Billie Jean”.