– Och nu börjar showen, förkunnar Toumani Diabaté efter en timmes konsert och lite förvånad blir man. De flesta festivalkonserter tillåts inte att bli mycket längre än så, men här lyckas Afrocubism mot all rimlighet att faktiskt lägga in ännu en växel.

Det är ett jättestort och väldigt osannolikt band, som tog några decennier att bilda. Tanken en gång på 90-talet var att skeppa över några musiker från Mali till Kuba och spela in dem ihop med ett antal lokala legender, eftersom västafrikansk musik under så många år har präglats så starkt av den afrokubanska traditionen. Sen valde mästergitarristen Djelimady Tounkara från Rail Band att inte åka och projektet förändrades till att bli helkubanskt – och därtill en av historiens största världsmusiksuccéer, under namnet Buena Vista Social Club.

Nu är många av de tyngsta Buena Vista-kubanerna döda, men originalprojektet omstartat och med en betydligt starkare västafrikansk inriktning. Ett album gavs ut i fjol och var en halv besvikelse, men det märkliga bandet verkar ha spelat ihop sig sen dess. Ser fram emot deras konsert på Stockholms kulturfestival i augusti!

Där sitter Toumani Diabaté och agerar godmodig värd med sin kora, och förklarar att bandets musik handlar om fred, kärlek, jordbruk och så vidare. Där står Eliades Ochoa (en av få kvar från Buena Vista Social Club), spelar aggressiv akustisk sologitarr och sjunger som om det vore flamenco. Där sitter Djelimady Tounkara och spelar de mest silverglittrande elgitarr­solon. Där står Bassekou Koyaté så stor och reslig med sin pyttelilla ngoni och döljer att han numera är en stor stjärna på egen hand. Där står Kasse Mady Diabaté i traditionell långskjorta och sjunger med en lavalik intensitet. Och där spelas balafon, gurka, ståbas och maracas i en enda ohelig och fullkomligt underbar blandning.

Kanske behövdes all den här tiden – och Buena Vista-succén – för att det skulle bli just så här rätt.

Nästan lika lyxigt påkostad var Janelle Monáes show. Stråkar, blåsare, kör och en hommage till soulhistorien med coverversioner av Stevie Wonder och Jackson 5. Möjligen hade jag väntat mig något lite mer futuristiskt, men i sin osannolika rockabillyfrisyr och vit herrskjorta med slips och svart mantel var hon ändå ett lysande blickfång – också om videoskärmarna mest ägnades åt annat.

Om hon verkligen kommer att sätta sitt eget märke på soulmusiken återstår att se, men just här och i denna skepnad var hon närmast den kvinnliga motsvarigheten till fjolårets toppbokning Prince.

En annan markant satsning i år var på Colombia, vilket resulterade i flera stycken konserter som inte riktigt nådde målet. Men Aníbal Velásquez och hans underbart betitlade Los Locos del Swing satte huvudet exakt på spiken. Nio garvade män i cowboyhatt, varav sex spelade slagverk och ingen hade ett trumset. Där trycket i framför allt salsan var fenomenalt, samtidigt som cumbian ändå tilläts att guppa beskedligt. Mot slutet kom en sorts variant på ”Macarena”. Dessutom belönades festivalen äntligen med lite dragspel.

Stora festivalscenen var för dagen ovanligt ointressant med punkstofilerna Bad Religion, emostjärnorna My Chemical Romance och den danske hiphopveteranen LOC. Men Kings of Leon lyckades avsluta hela alltet med att faktiskt ha vuxit in i sin stora arenakostym. Nästan som ett yngre U2.

Mer givande är ändå att söka sig till mindre scener och till exempel höra Oregonkvartetten Tu Fawning spela excentrisk folkrock med två kvinnor på gränsen till dårskap och två slätkammade män som redan tycks ha passerat den. Inklusive några förtjusande melodier och ett flitigt byte av instrument. Man kunde också höra Brooklynbaserade Julianna Barwick bygga omfattande musikaliska konstruktioner utifrån sin loopade röst. Eller trion Tremor från Buenos Aires, som skapade manande hybridmusik med en technosnubbe vid dator, en utlevande metalgitarrist och en etnotrummis som tycktes nyutstigen ur Amazonas djungler.

Och så var Justin Townes Earle där, son till Steve och rent enastående gammaldags i sitt närmande till stenkakemässig blues och country. Samt faktiskt ännu styvare på gitarr. Kärleken till Texasblues­legenden Lightnin’ Hopkins tycks dessutom far och son ha gemensam.