Ringrostig nostalgitripp. Inte ens en omvärdering av åttiotalsrocken får Roxettes comeback att låta bra.
När jag är på väg till Sundsvall är Stockholms centralstation full av kids från landets alla ändar som, med allra största sannolikhet, av deras t-tröjor att döma, är på väg till hårdrocksfestivalen Sonisphere med startdatum samma dag.
Det är inte samma tryck bland de norrländska tonåringarna för att se Roxette i Sundsvall, den första riktiga turnén efter Marie Fredrikssons kamp mot en hjärntumör 2002. Fredriksson och Per Gessle lockar inte nya årskullar fans som de hårdrockande kollegorna i huvudstaden. Turnépremiären på Norrporten Arena är snarare ett tillfälle för folk att mötas upp, minnas och sjunga med i favoritlåtar med Sveriges mest framgångsrika popduo. Nostalgi, rätt och slätt.
Ingen är mer medveten om det än Gessle själv. Redan efter ”Sleeping in my car” ett par låtar in i konserten konstaterar han leende:
– Vi är här för att köra några gamla låtar och några som är – ännu äldre.
Det hörs. Det brukar göra det med Roxette. Trots att gitarrerna är lite tuffare, solona från Christoffer Lundquist fler och synthljuden något uppdaterade är duon för evigt fastkilad mellan ett 80-talssound med ”riviga” gitarrer och stumma arenarocktrummor och ett tidigt 90-talssound med försiktiga beats och synthstråkar. En ljudbild som inte ens var samtida när det begav sig och som, trots en omfattande omvärdering av åttiotalistisk radiorock de senaste åren, fortfarande låter daterad.
Gessle kan ha hur många finsmakarinfluenser som helst – och svenska rockjournalister som berättar om dem, jag satt till exempel ett tiotal meter ifrån honom när Nick Lowe spelade på Uppsala konserthus för några år sedan – men det ligger likt förbannat lager efter lager av gräll after beach-rock över alla Roxettes örhängen.
Är det inte det så ställer sig texterna i vägen. I senaste numret av Språktidningen intervjuas Gessle om sitt textskrivande och säger bland annat att det är ”lättare att gömma sig på engelska eftersom det finns fler klassiska rock-klyschor” och ”jag tror att de flesta som lyssnar på pop och rock inte bryr sig så mycket om texter”. Jag tror i och för sig han kan ha rätt i båda utsagorna, men även om man har den inställningen och insikten kan man väl anstränga sig lite mer än ”hello, you fool, I love you/come on, join the joyride”?
Dessutom märks det att det här är en premiär och comeback efter ett långt uppehåll. Allt sitter inte där det ska än. Både Gessle och Fredriksson sjunger bra, även om den senare inte når upp till de högsta tonerna i alla ballader. Men de känns inte riktigt samkörda och lite ringrostiga i mellansnack och arenarockgester. Duon har en imponerande rad hittar, men de portioneras ut ojämnt, vilket ger konserten ett antal dalar i intensitet. Just när låtar som ”It must have been love” och ”Dressed for success” piskat i gång stämningen kommer, säg, en ”Oppurtunity nox” eller ”The big L” och sänker den lite. Ett soloparti med Gessles ”Stupid” och ”I want you to know” känns som malplacerad utfyllnad också.
Först avslutningen blir helgjuten. ”How do you do” sys snyggt ihop med ”Dangerous”, följs upp med nämnda ”Joyride” och sedan – i extranumren – av ”Listen to your heart” och ”The look”.