Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Konsertrecensioner

Roxette på Sjöhistoriska museet, Stockholm

Låten ”Watercolours in the rain” passade vädret under Roxettes konsert.
Låten ”Watercolours in the rain” passade vädret under Roxettes konsert. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

13.000 fans höll ut i spöregnet. Roxette firar 30 år tillsammans och genomförde sin 57:e konsert av 62 på världs­turnén. Att Marie Fredriksson måste kämpa vid mikrofonen gör vissa låtar mer gripande än vanligt. Fredrik Strage var där.

Musik
3

Roxette
Scen: Sjöhistoriska museet, Stockholm

I kön utanför börjar ett gäng sjunga ”Sommartider”, ett försök att muntra upp sig i regnet som vräkt ner i fyra timmar. Fler och fler stämmer upp i den gamla Gyllene Tider-hitten. Och vädret påminner alltmer om katastroffilmen ”The perfect storm”.

Medan ”Sommartider” hör till de svenska klassiker som upptäcks av nya generationer är låtarna som Per Gessle skrev i Roxette mer fjättrade vid det förflutna. Yngre artister nämner sällan duon som en inspirationskälla. Influenser från Ace of Base, den andra svenska exportsuccén i början av nittiotalet, är vanligare i dagens popmusik.

Roxette var förstås inte ett nittiotalsband rent musikaliskt, utan ett åttiotalsband som slog igenom sent. Kanske har det bidragit till att de hamnat i ett märkligt vakuum: de är för plastiga för att bli en del av rockhistorien och för rockiga för att återupptäckas som kitsch. Per Gessle verkar medveten om det. I mellansnacket jämför han Roxette både med The Beatles och Milli Vanilli.

Bandets gamla lyssnare är i alla fall trogna. För två veckor sedan fyllde Roxette den gigantiska O2-arenan i London. Och i pölarna utanför ­Sjöhistoriska museet vadar 13 000 personer när Roxette genomför den 57:e konserten av 62 på världs­turnén som inleddes i fjol. Det är ­andra gången gruppen kuskar ­jorden runt efter återföreningen 2009. Comebacken verkade osannolik för tio år sedan när Marie Fredriksson kämpade mot en hjärntumör.

Hennes röst är inte lika stark som förr. I den inledande ”Sleeping in my car” låter hon svajig och bräcklig. Men efter en stund hittar hon rätt och fyller ”Spending my time” med ljuv längtan. Att hon måste kämpa vid mikrofonen gör vissa låtar mer gripande än vanligt. ”Watercolours in the rain” känns inte längre billigt sentimental utan som en nervig sång om saknad. Låttiteln passar för övrigt ovädret. ­Scenen svabbas torr mellan varje låt men nya kaskader vräker in och det droppar snart från hennes blonda snagg och hans spretiga kalufs.

Per Gessle tar hjälp av gitarristen Christoffer Lundquist (förr tillbaka­dragen nörd i Brainpool, nu yvig yxhjälte) för att kompensera den energi som går förlorad när den gamla arenadomptören Marie Fredriksson tillbringar konserten på en stol (hon har svårt att gå). Det blir många bredbenta soloposer.

”XXX” står det på Gessles skjortärm. Det betyder inte att Roxette är pornografiska (texterna blir inte mer vågade än den om att ha petting i baksätet på en ”steamy ol’ wagon”) utan att de firar 30 år till­sammans. Märkligt nog struntar de i att spela något från sitt första album ”Pearls of passion”. Vi får inte ens höra debutsingeln ”Never­ending love” vars deppiga elegans saknas i många av de mest kända låtarna.

Lyckligtvis spelar de ”Fading like a flower (Everytime you leave”), den bästa powerballad som skrivits i Sverige, med ett pianointro som ­kittlar mina tårkanaler så mycket att det är ganska skönt att det regnar. Smått chockerande bra är även ”She’s got nothing on (but the radio)” – den enda av kvällens låtar som inte är från 1900-talet – som bygger på discoriff och snygg växelsång.

När det blivit dags för extra­nummer är alla framför scenen trötta, blöta och frusna. ”Nu kör vi efterfest i min två hektar stora lägenhet på Strandvägen!” ropar Per Gessle. Nej, det gör han inte. Men han borde ha gjort något liknande för att hylla publiken som härdade ut.