Så sa Billboardredaktören Paul Grein 1985 i den kanske mest felaktiga profetian sedan reggaegruppen Culture 1977 förutspådde jordens undergång samma år (i sin Marcus Garvey-inspirerade klassiker ”Two sevens clash”). 

I stället blev Madonna världens största kvinnliga artist någonsin, tillika världens mest kända popstjärna, efter Michael Jacksons bortgång. Hennes senaste och åttonde turné, ”The sticky and sweet tour”, har slagit rekord som den mest bästsäljande turnén någonsin för en soloartist. Förra året slog hon Elvis Presley som den artist som haft flest topp tio-hits i Billboards Hot 100:s historia och välkomnades alldeles för sent in i rockens Hall of Fame. Men viktigast av allt – sjutton år e.M (efter Madonna) har starka kvinnliga soloartister fått ett helt annat genomslag och en helt ny synlighet. 

När världens yngsta 50-åring för första gången på 19 år inkluderar Sverige i sin konsertrutt inleder hon med att – naturligtvis från en M-formad tron – framföra snygga Pharrelljuvelen ”Candy shop”, omgiven av frackdansare. Och påminner om sina vampyrtendenser när hennes senaste producentmusor Justin Timberlake, Timbaland och Pharrell under kvällens gång paraderar på skärmarna.  Konserten är uppdelad i fyra delar: pimp, oldschool, romskt och rave, med fokus på de senaste årens höjdpunkter i allmänhet och senaste skivan ”Hard candy” i synnerhet. Vad annars kan man vänta från en artist som, även om hon inte legat i den absoluta framkanten sedan storhetstiden på 80- och 90-talet, hänger med långt över förväntan? Som alltid hellre blickar framåt än bakåt? 

Hon kör aldrig en äldre låt utan att uppdatera den – antingen genom att väva ihop den med en färskare låt (”Vogue/4 minutes”) en jämngammal (”Holiday/Everybody”) eller genom att spetsa den med autotune eller distade elgitarriff (något som funkar mindre bra på vanligtvis underbara ”Dress you up”). 

Ullevi kokar när ett Michael Jackson-medley plötsligt sköljer över oss, men å andra sidan kokar Ullevi mest hela tiden. Sceniskt är ”She’s not me” rätt charmig med Madonnas självironiska drift med sina tidigare stilar. 

Och föränderlig är hon även 2009. Innan kvällen är över har hon hunnit beta av så skilda outfits som sagogotisk lajvare och flamencoflörtande inkastrippa. 

Mindre imponerande är falsksången på ”Into the groove” och balkantechnoversionen av ”La isla bonita”. För att inte tala om ravepartiet på slutet. Madonnas rädsla att halka ur klubbvärlden och möta sitt åldrande Dorian Gray-porträtt får helt enkelt sina konsekvenser.  

Hennes dansfest är ruskigt ambitiös och genomarbetad, men samtidigt så rutinerad att de stora känslorna uteblir. Vilket kanske inte är så konstigt efter ett års turnerande med samma föreställning. 

Kvällens enda U2-ögonblick inträffar när bilder av Aung San Suu Kyi, Dawit Isaac och Anna Politkovskaja plötsligt dyker upp på Ullevis videoskärmar för att mana till individuell handling. Samtidigt är hela kvällen på ett sätt politisk – om än i mer praktisk-feministisk form, eftersom Madonna och hennes gärning varit så revolutionerande i sig. Någonstans är det just därför sorgligt att hon så desperat klamrar sig fast vid ett spöklikt ungdomsideal.