”Ni kan inte föreställa er hur mycket skit vi har fått ta genom åren”, sa Totos gitarrist Steve Lukather till publiken under en konsert i Stockholm för en del år sedan. Ja, det har alltid varit tufft för ett popband att bära på en dröm om den fulländade musiken.
Få svenska grupper har satt ribban så högt som Salt (1976–1988), som med sin förankring i virtuos amerikansk väskustrock och fusion utmanade 70-talets starka äkthetsideal både inom rocken och jazzen. Och i rollen som ett uttalat kristet band tog striden med frikyrkans motstånd mot all musik som verkar vara till för sin egen skönhets skull. Typ Mozart eller Brecker Brothers.
Att höra Salt, som i fredags, i den väldiga Smyrnakyrkan i Göteborg hade alltså inte varit tillåtet under de åren då de stod i bräschen för den kristna popvågen. Men nu stod de där, återförenade under en turné som avslutades på Berns i Stockholm i går kväll, hur tajta som helst och glatt ironiserande om sina referenser till en för länge sedan försvunnen musikalisk värld. Men utan att dölja den stolthet de hyser för att ge allt när det gäller själva hantverket. Eller den omsorg som i deras fall kan yttra sig i konsten att synkopera ordet ”medmänniska” på ett så raffinerat sätt som möjligt.
Salts musik får liksom allt att röra sig på en minimal yta. Omåttligt tonrik och överfull av accenter men ändå skarpskuren som vore den destillerad. Och med en plötslig uttryckskraft – som när Katarina Millton-Almgren griper mikrofonen i en fullkomligt hjärtslitande tolkning av ”Vi ska ses igen”. Ett ögonblick som spränger tiden. Nej, man ska verkligen inte tänka att allt är förbi.