Egotrippat. Seranis juckorgie på scen skymmer musiken.
Den sjungande producenten Serani har ett enormt ego och utstrålar sexmissbruk. Därför känns det smått rörande att just Tracy Chapman är en så uppenbar influens. Men inte så förvånande med tanke på den sorgsna folksoulsångerskans popularitet på reggaens födelseö.
Serani överraskar heller varken i sin genreklassiska dubbelidentitet som player/trogen pojkvän eller sina nödrimmade sextexter.
Däremot går han längre på scen än sina kolleger. Uppknäppta gylfar och desperata försäkringar om hur bra han är på att ni-vet-vad är bara förnamnet. Efter att ha genomfört en bokstavlig juckorgie på scen, med ett oförberett kvinnligt fan runt höfterna och bedyrat henne att hon är speciell, diskuterar han raskt efter-konserten-sex med ett annat fan för att slutligen avsluta med trohetshitten ”No games”.
Det massiva sextjatandet blir helt enkelt för mycket. Serani har visserligen aldrig gjort anspråk på något annat än att köra sin stereotypa lovers-stil, men skulle tjäna på att inspireras av konkurrenten Demarcos större bredd. Det som räddar kvällen är att han lyckas fylla upp scenen helt själv, få i gång ett överraskande stort drag (på en tisdagskväll) och visa upp ett mäktigare röstregister än de flesta vågat hoppas på.