Det är lite omvänt med Sex Pistols. Det handlar inte om att avgöra hur bra de låter, utan snarare att bestämma hur väl de klarar av sin frivilliga förnedring. Det är ju egentligen ren idioti att återförena Sex Pistols. De kan aldrig bli lika bra som de var under punkåren runt -77, helt enkelt eftersom ingen egentligen minns hur de lät. Alla bara utgår ifrån att de lät bra och att deras musik förändrade världen.
Jonny Rotten gör en bra grej. I tredje låten drar han upp sin jacka och visar en blekfet ölmage. Det är punk. Det är att jävlas med förväntningarna, att förstöra illusionen. I och för sig hjälper Glen Matlocks läkare-på-semester-look till med det också.
I intervjuer inför den här återföreningen har bandet sagt att de för första gången har chansen att faktiskt göra låtarna rättvisa, att de spelar dem bra nu, som de var tänkta att göras. Jag såg dem aldrig när de turnerade 1996, men att döma av klippen var de ganska tråkiga då. Det vore taskigt att säga att de är tråkiga på Peace & Love, men det är verkligen inte bra heller. De spelar kompetent och är trogna originalen på "Never Mind the Bollocks", men det låter för stort, för biffigt och för tillrättalagt. De spelar i princip hela skivan, som ju för övrigt är den enda de gett ut. Johnny Rotten har rösten kvar, och rätt oanade resurser faktiskt, men tänder inte riktigt publiken med sina förolämpningar. Mellan varje låt blir vi utskällda för att vi inte skriker tillräckligt högt eller pogar tillräckligt vilt. "Må gud tömma himmeln över er", skanderar han.
Pistols är inte de enda gamlingarna på Peace & Love. Eldkvarn tog sitt namn samtidigt som Pistols bildades men har aldrig slutat och följaktligen aldrig återförenats, vilket gör dem mindre konjunkturkänsliga. De är alltid bra live, men ikväll lyfter det inte riktigt. De spelar så bra, så flytande, lättsvängande och säkert, men det måste till något mer - inspiration antagligen - för att musiken ska laddas upp.
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg var först ut denna dag. Det var sen eftermiddag och glest framför scenen när de gjorde sin Dylan-konsert. Ebba Forsberg har en naturlig känslighet i allt hon gör, och hennes tolkningar av det här materialet är inget undantag. Wiehe har en tendens att vara för typisk, han är så mycket Wiehe helt enkelt. I det här materialet möter han Dylan halvvägs och något nytt uppstår.
Jag önskar jag kunde säga något lika trevligt om Stefan Sundström, men dessvärre var hans spelning en formidabel uppvisning i egocentriskt proggbeteende. Han var mer manierad än någonsin och uppträdde med ett gäng musiker som säkert är jättetrevliga polare men urkassa musiker. Det är rätt nonchalant.
De flesta har ändå en vilja att bjuda till, bjuda in och göra sitt bästa. Pascal, som hyllades stort för sitt andra album i våras, gav allt de kunde på festivalens minsta scen. Det lät punkigt charmigt och bitvis en del som gamla Reeperbahn. De stod verkligen på tå i varje låt.
Kent har sitt sätt att bjuda till på. De är professionella, har en snygg och effektiv show och ett bra ljud. De gör inga misstag. Kent lever inte. Det finns ingen spontanitet, ingen utlevelse. Man ser deras siluetter mot ljus- och färgkaskaderna, uppsträckta, poserande.
Och så deras raka motsats; Mike Scott i The Waterboys, högljutt folkrockande tillsammans med bandet och följeslagaren Steve Wickham på elfiol, med syfte att nå något slags kristen, vegetarisk extas i natten. Det var en bitvis lysande spelning. Dagens behållning, förutom att jag nu kan säga "jag har sett Sex Pistols".