”Fuck yeah!” skriker Skrillex. Det är bara att instämma. 23-åringen från Los Angeles hoppade av emobandet From First To Last och blev tiotalets mest haussade amerikanska dansproducent. Han har fått USA att upptäcka den brittiska genren dubstep och blivit en stilikon med sina nördiga brillor och sin spretiga gothkalufs. Sajten ”Girls That Look Like Skrillex” är fylld av kloner från hela världen. 

Många av de äldre dubstepparna stör sig på att genren kommersialiseras av en kalifornisk emounge. Och Skrillex är inte klädsamt dyster som britterna. Men han är inte heller tråkigt soulig. Likt en Hollywoodproducent som gör en remake av en europeisk film skalar han bort subtiliteterna och skapar explosiv underhållning.

På det utsålda Arenan gör Skrillex ett kombinerat liveframträdande och dj-set. Inramad av en läppformad ljusrigg pumpar han en mix av electro, funk, techno och dancehallreggae. Han återvänder ideligen till det mest dramatiska ögonblicket i dubstep: trummorna som plötsligt tystnar i en halv sekunds frusen extas, därpå en tsunami av bas.

Det är en perfekt kväll. Dansmusik när den är som allra bäst. Och den tonåriga publiken röjer så hårt och snyggt att jag fylls av hopp om inte bara popmusikens utan planetens framtid.

Hiphopparna battlar varandra med knyckiga zombierörelser, hardcoreungarna drar i gång en ursinnig moshpit i publikhavet och de små emotjejerna i Skrillexbrillor studsar förtjust till sprakande beats. ”This one’s for the ladies!”, ropar Skrillex men i stället för en mjuk låt – som brukar introduceras med den repliken – släpper han loss en jordskälvande bas som får Södra Hammarbyhamnen att glida några centimeter ut i Östersjön.