För att vara en supergrupp är det väldigt lite som känns ”super” med Slaughterhouse. Medlemmarna Joell Ortiz, Crooked I, Joe Budden och Royce Da 5’9 är alla doldisar i hiphopgenren: duktiga rappare som på grund av skivbolagsstrul och andra problem eller bortförklaringar, inte riktigt slagit igenom på egen hand och därför valt att gå ihop och samarbeta i stället. I en hiphopvärld där gruppkonstellationer blir allt färre och soloracen ibland känns som den enda vägen uppåt eller framåt, är det en trevlig tanke att slå sig samman för att förhoppningsvis bli starkare.
Därmed inte sagt att Slaughterhouse egentligen har förändrat något grundläggande för medlemmarna. Att Ortiz, Budden, Royce och Crooked I är gruppmedlemmar betyder bara att det nu är fyra som kan dela på ansvaret för det bristande låtmaterialet. Hela kvartetten är strävsamma, skickliga och rutinerade yrkesmän, som inte låter trilskande mikrofoner störa dem alltför mycket och bara kör på med hyllningar till medlemmarnas respektive hemstäder och korta återkopplingar till solokarriärerna. Det är inte svårt att trivas i deras sällskap. Men hur fint gruppen än samarbetar på scen, hur många ömsom hårda och ömsom roliga rim de än sprutar ur sig, så kan de inte dölja att ”The one”, ”Microphone” och de andra låtarna bara trivsamt maler på, fast förankrade i nittiotalets mest ödsligt anonyma ljudlandskap.
Slaughterhouse, så sympatiska de är, blir aldrig mer än nästan en bra grupp. Som gör en nästan bra konsert.