En adelsfamilj är insnöad på sitt slott i det avlägsna landet Sverige. Och deras relationer är inte helt sunda. Det är upptakten till den bisarra komedin ”Slott i Sverige”. Fenomenalt, tycker DN:s Ingegärd Waaranperä.
Françoise Sagan hör till ”den generösa generationen” i Frankrike. Efter andra världskriget är det de som lever ut som jetset, på mental flykt från västvärlden, som är i social kramp inför de omvälvningar som är på väg inte minst för kolonialmakterna.
Sagans sensuella berättelser bågnar av det mondäna tvångets och stillaståendets desperation. Det sitter perfekt att Dramaten, just när Stureplanskulturen passerat krönet och håller på att krakelera, sätter upp ”Slott i Sverige” från 1960. En bisarr komedi om en adelsfamilj med underliga interna relationer som, instängd på sitt slott, håller tidens gång ifrån sig. Iklädda 1700-talsdräkter spelar de kort, läser böcker, retas och har tråkigt. Tills då och då någon gäst dyker upp som de kan roa sig med.
Förkonstling, instängdhet och grymhet är ämnet, fångat i Marika Feinsilbers scenografi som både leker med och stänger in. Någonstans undertill, som hos Kafka, strömmar friskt vatten – ångest, längtan, kanske till och med kärlek. Men det krävs någon som kan hantera en slagruta för att få fram det. Jenny Andreasson har redan visat sin förmåga att aktualisera och förlösa bortglömd kvinnlig dramatik med utmärkta iscensättningar av pjäser som ”Räddad”, ”Syskonbädd” och ”Nära livet”.
I sin Dramatendebut visar hon än större vingbredd. ”Slott i Sverige” är en mångbottnad komedi, där storheten inte främst ligger i vad som sägs, utan hur.
Jenny Andreassons regikonst har en personlig signatur, tydligare för varje pjäs: inte storvulna idébyggen eller klatschig replikfäktning. Snarare en intuitiv, musikalisk följsamhet mot manus vars rollfigurer klipps ut efter konturerna och får liv, i ett väl avvägt samarbete.
Musiken av Kim HjorthØy skapar stämningar utan att insistera. Här finns små koreografier inlagda av Gunilla Heilborn, som ger genialt nonchalanta och koketta gester åt slottslivet och samtidigt öppnar in mot själarna. Här finns Hedvig Claessons oroande videofilm av barndomslekar som förebådar den vuxna fångenskapen.
Och så finns här fenomenalt skådespeleri: Malin Ek, oöverträffat bisarr som husets härskarinna, Magnus Ehrner som hennes bryske, nästan normale bror Hugo. Hulda Lind Johannisdóttir, mer än minnesvärd som det odöda slottsspöket Ofelia. Omid Khansari, gästen, lyckas göra rollens brist på karisma karismatisk. Proffskomedianten Nils Eklund drar skratt bara han går över golvet.
Till sist, det underliggande mörka hos Sagan och Andreasson, undertonen av drama i komedin: syskonparet Eleonor (Hugos fru), och Sebastian. Rebecka Hemse, kliande av oförlöst liv, spotsk, grym, falsk – och olycklig. David Mjönes med sin underskruvat glödande likgiltighet. Deras incestuösa förhållande speglar tiden allra bäst. Bror-syster-kärlek är ju den logiska slutpunkten när överklassen sluter sig mot omvärlden.
Både detta och annat i ”Slott i Sverige” för tankarna till Robert Musils ännu tidigare skildring av lufttomt europeiskt societetsliv: de är alla människor utan egenskaper, helt produkter av tid och klass. Bara den som är galen som Ofelia är en smula fri. Det är amoraliskt, iskallt, otäckt roligt och alldeles, alldeles underbart bra gjort.