Försynt trovärdig. Sophie Zelmani gör det mesta av sin breda repertoar..
Ifall man skulle illustrera kombinationen intimitet och ärlighet vore en av Anton Corbijns bilder av Sophie Zelmani ett lämpligt val.
Hennes framtoning är fortfarande, efter sju framgångsrika album, närmast försynt. Det hon säger kan inte ens misstänkas för att bära på dolda pretentioner, det finns inget självhävdande i det hon sjunger och hon kan fortfarande knixa som tack för applåder, som i tisdags i ett fullsatt Cirkus.
Konserten kunde också tjäna som typexempel på hur viktigt det är att finna en balans mellan en ärlig framtoning och ett genomtänkt sätt att presentera materialet. För det är svårt att föreställa sig att intimiteten skulle vinna på att pressas ytterligare. Sophie Zelmanis låtar bestäms till viss del av röstens begränsningar, de innehåller inga långa melodilinjer, i stället blir det korta fraser som länkas samman över upprepade ackordgångar.
Visserligen varierar hon sig rejält inom den fastspikade ramen, men en konsert där Zelmani uppträdde ensam med en gitarr skulle kunna bli en trist historia.
Zelmani behöver helt enkelt den dynamik som de ackompanjerande musikerna bidrar med. De fyller inte bara i konturerna och förstärker skillnaderna mellan låtarna, de ser också till att öka spänningen i dem, vare sig det nu sker genom ett fint steelguitar-solo av Johan Lindström i "The ocean and me" eller då några låtar tillåts växa, inte bara på längden utan också i volym och intensitet.
Låtlistan är också snyggt komponerad, med en nedskruvad inledning som gör att varje skiftning därefter höjer temperaturen. Vid sista extranumret, "Dreamer", har man imponerats av vidden i Sophie Zelmanis produktion. Och det hade man väl inte väntat sig i en konsert som annars var just som man föreställt sig: bra och med ett återhållsamt men trovärdigt känsloflöde.