Hundra uppsträckta händer bollar med en ensam LO-ballong framför scenen där Soundtrack of Our Lives spelar. Kalle Gustafsson manglar ut basgången i ”Big time” och Mattias Bärjed gör uppslagsverkets alla rockgitarristposer från A till Ö. Musiken är vräkigt psykedelisk. Det är snyggt men inte så progressivt som det verkar. Ungefär som Peace & Love-festivalen i sin helhet.
Jag blir alltid lika förundrad när jag kommer hit. Jag är uppvuxen med och präglad av Hultsfred och Lollipop, två festivaler vars bokningar nästan alltid hade en tydlig tanke och nutidsförankring. Bakom festivalerna fanns entusiaster och musikmissionärer som gick igång på att hitta nya band och presentera dem för en större publik än de normalt spelade för. Festivalerna var en musikalisk upptäcksresa. (Man kunde ju inte kolla in banden på MySpace i förväg på den tiden.)
Peace & Love satsar på bredd, och i basen av utbudet hittar man billiga, lättbokade och väldigt tillgängliga band. I toppen några trötta publikdragare som Mötley Crue och Faith No More. I mellanskiktet har vi säkra svenska kort som Lundell och Winnerbäck. Inget är egentligen exklusivt. Spelschemat är packat men ändå tunt. Det är kvantitet det handlar om här. Den enda möjliga linje som finns i bokningarna är att alla band och artister känns ganska LO-mässiga. ”Titta själv i programmet”, sa en kollega. ”Den röda tråden är att alla band och artister är sossar. Utom möjligen Mötley Crüe."
Vädret är bra och folk är trevliga och lugna. Och väldigt många. Vi tittar på A Camp med solen i ögonen. Nina Persson, som ständigt växer som sångerska, är småhes och sjunger faktiskt lite falskt ibland. Det klär henne. Niclas Frisk står bredvid med sina snyggaste gitarrer, som alltid mitt i musiken. Han rör sig ryckigt och fraserar på ett helt eget sätt. De gör A Camp-låtar förstås, och en oväntat snygg Pink Floyd-cover. Musik för vuxna verkligen.
Det sägs vara en ung publik på den här festivalen, men de stod inte framför A Camp när de spelade. Och inte framför Frida Hyvönen heller, som gjorde en bra men glest besökt spelning samtidigt som A Camp.
Trängseln framför Lars Winnerbäck var desto värre
Winnerbäck gör en spelning per kväll här i Borlänge och fortsätter på Hultsfredsfestivalen med tre spelningar till, plus en återförening av det gamla punkbandet Snoddas. Tanken är att erbjuda en ny inriktning varje kväll. Jag är inget Winnerbäck-fan. Hans teman berör inte mig. Jag har svårt för hans trulighet och buttra attityd, den som så många uppfattar som ett tecken på autenticitet.
Kvällens spelning har annonserats som den akustiska spelningen, men med på scenen fanns också en sångerska, en pianist och en elgitarrist. Så det lät rätt mycket, och någon intimitet kan man knappast prata om på en av festivalens största scener med ungefär tjugotusen i publiken. Men jag måste medge att Winnerbäck hade ett ovanligt tydligt fokus i sin röst och i sin framställning.
Samtidigt, i en annan galax, spelade nya Brooklyn-hypen Hockey sin åttiotals-new wave med hårband, färgglada kläder och väldigt spänstiga och småfunkiga basgångar. I sina bästa stunder påminner de om Talking Heads, men jag uppfattade dem samtidigt som rätt ytliga. 80-talet är ju annars ett säkert kort nuförtiden. På många olika sätt. I publiken finns både övervintrade glamrockare som leker Los Angeles 1983, och artonåringar i pastelliga koftor, syntlugg och för korta byxor. Många av dem tittade på Lykke Li, som tog sin jättepublik på knock mitt i natten. Otroligt imponerande. Mötley Crüe lät däremot förjävliga. Vince Neil har ingen auktoritet kvar och låter som Kalle Anka, gitarrsolona är långa och oinspirerade och låtarna – som är minst sagt beroende av bandets energi – framstod som platta och trista. En tråkig bokning.
Något för alla ska det vara: Calaisa, Sveriges svar på Dixie Chicks, spelar supersnygg, supertight radiomusik från folkparksscenen, Thåström muttrar hest i motljuset när skymningen faller, Keane fläker ut Coldplay-harmonier från Shangri La-scenen och festivalens konstiga reggaebokningar – tyskarna Jahcoustix och Gentleman – spelar kritvit reggae inför entusiastiska dalmasar. Själv känner jag mig märkligt nog allmänt understimulerad.