Stockholm Jazz 2007
Steely Dan, Skeppsholmen, Stockholms Jazzfestival
Publicerat 2007-07-18 08:34
.
Evelina Attervall
Steely Dan tycks aldrig ha lämnat 70-talet. Men det gör ingenting. Donald Fagen är en självklar frontfigur och kombandet har stenkoll. DN:s Sara Norling har sett en jazzig popperfektionist som håller än.
Dela med andra:
Musikrecension
Artist: Steely Dan
- Steely Dan, Skeppsholmen, Stockholms Jazzfestival
Plats: Stockholm jazz festival, Skeppsholmen
Stockholm Jazz 2007
Tio minuter före utsatt tid går Steely Dan på scenen för sin andra Sverigespelning någonsin. Bandet kör rena instrumentaljazzintrot innan Donald Fagen släntrar in i skinnkavaj, solglasögon och med en melodika nonchalant uppslängd på axeln. T-shirtklädde parhästen Walter Becker smyger in mer diskret, märks nästan inte alls innan man hör funkbubblandet från hans gitarr.
Men så är Fagen den mer självklare frontfiguren av de två där han under större delen av konserten sitter vid sitt Fender Rhodespiano och framför låtarna med huvudet karaktäristiskt på sned och en lika karaktäristisk kort, och numera också lite torr, frasering i rösten.
Fast allra först får både klassikern "Time out of mind" och "Godwhacker" från senaste skivan ett stänk av leksakssound när Fagen traskar runt på scenen, blåser i sin lilla melodika och eggar på bandets blåsarsektion.
Inte för att det egentligen behövs. Det tiomannaband som Fagen - efter att ha hälsat på oss i publiken med ett "Hi kids" - kärleksfullt introducerar som The Steely Dan Orchestra är förstås handplockat för att göra absolut rättvisa åt denna jazz- och funkfärgade perfektionistpop som aldrig tycks ha lämnat 70-talet. Vilket i Steely Dans fall inte alltid behöver vara något ont.
Det är kanske därför de också kommer undan med att i stort sett köra bara äldre material. För snyggt låter det. Särskilt under de nio-tio första låtarna. Fagen är visserligen lite förkyld och rösten behöver all den extra flyghjälp den kan få av bandets två soulröstade körtjejer, men instrumentalt sitter allt där det ska.
Beckers plockande gitarrsolon kontrasteras mot bandledarens John Heringtons lite rockigare dito och trummisen Keith Carlock har virtuos stenkoll på även de mest tvära rytmvändningarna. Ett par ensataka låtar faller dock sönder i långrandig fusionkänsla.
Då är det skönt att bandet också förmår växla ner från det slickat komplexa och lyfta fram den lite rakare sida som finns exempelvis i det drivande riffet i "Josie" eller trad rock'n'rollen i "Bodhisattva".
Men efter den sistnämnda går luften ur konserten i halvsega versioner av "Aja" och "Kid Charlemagne". Kanske är det Fagens förkylning som spökar, kanske känslan av att soundet i sig är viktigare än låtarna, men inte heller första extranumret - en godkänd version av "FM" - vill lyfta. Till slut blir det soulblåset i "My old school" som åter räddar hem kvällen.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
