Modigt eller övermaga, kan man fundera när den brittiske pianisten Stephen Hough på alltför sällsynt Sverigebesök smyger in ett verk av sig själv mellan Beethoven och Skrjabin. Fast i Houghs fall känns det mest logiskt. Delvis för att han visat sig vara en habil tonsättare, (några av hans verk finns för övrigt på en alldeles färsk cd), delvis för att han helt enkelt placerar in sig i en lång och självklar tradition av komponerande pianister. Men framför allt blir de eklektiska och fragmentariska stämningarna i ”Broken branches” en välbehövlig kontrast till den densitet som Hough lockar fram ur de övriga verken på programmet.

Det börjar redan i en strängt nedkokad variant av Beethovens ”Månskenssonat”, så tillbakahållen att inledningens välkända treklanger nästan saknar styrfart och Houghs händer knappt ser ut att röra sig alls över tangenterna. Kanske kan man känna sig en aning lurad på den välbekanta ytan. Å andra sidan blir musiken långt intressantare när Hough gräver i de improvisatoriska dragen hos Beethoven innan han, liksom motsträvigt briljant, hamrar sig fram i det avlutande prestot. De tvära kasten mellan våldsamma klangutbrott och nästan dröjande ömhet drar Hough sedan ytterligare till sin spets. Först i koncentrerad kortform i Skrjabins femte pianosonat och allra sist i en fenomenalt strukturerad version av Liszts ­h-mollsonat.

Det är lätt att gå vilse i ett verk som på samma gång är monolitiskt ensatsigt och våldsamt fragmentarisk och i fel pianisthänder kan kännas som en lång, lång halvtimme av virtuost sönderfall. I Konserthuset går de trettio minuterna med Liszt istället oerhört snabbt när Hough liksom prövande låter varje avsnitt av musiken födas om och om igen i ett ständigt nu. Och när han tills sist landar på den ensamma baston där hela verket dör ut, känns det både som den mest självklara sak i världen och som slutet på en märkvärdig musikalisk resa.