Den amerikanske musikalkompositören Stephen Sondheim fyller 80 i år och hyllas på Berwaldhallen. Bättre än så här har Sondheim aldrig låtit på en svensk scen.
I andra säsongen av den nu så omsusade teveserien ”Mad men” är året 1962 och alla skall plötsligt se ”A funny thing happened on the way to the Forum” som just har haft bejublad premiär på Broadway. En musikalfars med en handling i fritt fall av den unge Stephen Sondheim som tidigare gjort sångtexterna till ”West side story” och som nu började sin karriär mot att bli Amerikas mest erkända och prisbelönade musikalkompositör.
”A funny way …” var också den första musikal som jag själv såg på Broadway några decennier senare med en oförglömlig Nathan Lane i huvudrollen i en föreställning där energin på parkett hade ren ståplatsfaktor.
När nu Radiosymfonikerna, frontade av Helen Sjöholm och Peter Jöback, hyllar Stephen Sondheim som fyller 80 år i mars inleder man med musik ur ”A funny thing …” – men med en nyskriven text som förklarar att ”här blir ingen balett eller kör, inga effekter och inget som stör”. Utan bara ett hängivet och passionerat framförande av ett knippe av hans allra bästa nummer.
Och det skall sägas genast: Sjöholm och Jöback har sporrats till stordåd och Radiosymfonikerna vill inte sämre under Anders Berglunds ledning. Nej, bättre än så här har Sondheim aldrig låtit från en svensk scen.
För trots sin storhet har Sondheim aldrig, likt Andrew Lloyd Webber, slagit riktigt stort i Sverige – förutom med enstaka uppsättningar av exempelvis ”A little night music”, ”Into the woods”, ”Company” och ”Sweeney Todd”. Han är lite för sofistikerad och elegant för den breda musikalpubliken och för okommersiell för producenterna. Men samtidigt hålls han som en gud av musikalartisterna själva och är något av ett alibi för musikalgenrens egentliga konstnärlighet. Jag minns någongång på 90-talet då ensemblerna från två kommersiella musikaluppsättningar i Stockholm ”rymde” mitt under säsongen och satte upp en egenfinansierad Sondheimkväll på Oscarsteatern.
Mycket av den känslan finns också i föreställningen i Berwaldhallen när Sjöholm och Jöback berättar om Sondheims verk och ger sitt yttersta i nummer efter nummer. När de sätter fart i det ofta synkoperade ordflödet och får önskningarna att flyga eller stannar av i ett ögonblick av andlös bävan.
Kanske allra mest i duetten ur ”Passion” som får mig att drömma om en svensk uppsättning av denna svärtat romantiska och helt enastående kammarmusikal baserad på en film av Ettore Scola. Och varför inte med Sjöholm, Jöback och Malena Ernman i de tre huvudrollerna. En i mitt tycke given följd av detta kärleksfullt briljanta ”Grattis!” till Sondheim i Berwaldhallen.